i n d i a n s o m m a r

Kapitel 1 – a new beginning…

Mon August 10, 2009, 22:34

Dagens visdomsord från Ghana:
“Fear women and save your life.”
Рbakrutan p̴ en trotro-buss i Accra

Nu är jag nere i Ghana igen, den här gÃ¥ngen är vi tillsammans, Lady och jag. Vi har en vecka pÃ¥ oss att försöka lära känna landet, upptäcka de äkta pärlorna i halsbandet och helt enkelt fÃ¥ en känsla för landet som kan komma att bli vÃ¥r oas i Afrika under de kommande Ã¥ren – efter den veckan Ã¥tergÃ¥r vi till Sverige innan jag börjar min Eriksgata genom Europa för utbildning. SÃ¥ tanken är att vi här ska kunna lÃ¥ta er ta del av vÃ¥ra upplevelser, reflektioner och känslor innan ni själva kommer ner och kan bilda er en egen uppfattning.

Allt har förresten med Gud att göra, som stenhuggeriet här; “Gud Är Underbar Stenar AB” typ. Vansinnigt ödmjuka och vänliga människor och kristna ända in i kaklet.

Dagens hunk. På stranden vid Tills Hotel ute vid Gomo Fetteh. Vågorna var väl tre meter höga så inte så farligt.

Dagens hunkinna. Samma strand Рhelt ̦verbefolkad som ni ser.

Och pÃ¥ vissa ställen har det sköljts iland en del tusen snäckor…

…och en nallebjörn.

Utsikten frÃ¥n receptionen pÃ¥ hotellet är slÃ¥ende – och ändÃ¥ är stranden i det närmaste tom, priserna rent humana och tanken svindlande att söderut finns ingenting förrän Sydpolen kommer.

Men kontrasterna kan vara uppenbara ibland ocksÃ¥ – folket mÃ¥ vara stolta och vänliga men ibland känns det i hjärtat när man ser vilken fattigdom som finns.

Här i filmform – barnen blir helt saliga när de fÃ¥r se vita människor och ropar antingen “obroni” efter oss eller som lille pojken i filmen; “bye byeeeee!”.

Huset vi bor i för tillfället ligger i Accras “Djursholm” – även om omgivningarna kanske inte direkt känns som Danderyd… :)

Lunchen idag åts på La Palm Beach Resort, något som formligen måste klassas som ett überlyxhotell. Restaurangen (en av dem ska vi säga) låg nere vid havet och maten var mästerlig.

Omgivningarna är helt prunkande gröna…

…och jag och Emmannuel gör vÃ¥rt bästa för att hÃ¥lla stilen bland palmerna. Ser ni min solbränna? Eh… nej, just det. Inte än.

Efter lunch var det dags för ett besök pÃ¥ hantverksmarknaden – och det var fler än jag som blev alldeles trött och matt av allt köpslÃ¥ende…

Och nu kära vänner, är det dags för Lady och mig att dra ner luftkonditioneringen på nattläge, läsa ett par sidor bok och sen göra oss redo för en ny dag i Afrika.

Dagens fundering:
Om man har vistats i ett annat land, träffat pÃ¥ en annan kultur och nya människor, utan att ta nÃ¥got intryck – har man dÃ¥ verkligen besökt landet? PÃ¥ förekommen anledning sÃ¥ är jag tveksam; utan att ta intryck tycker jag att man slösar bort sin resa… eller egentligen inte ens har gjort en resa, förutom rent fysiskt, över huvud taget. Nej, lev livet till fullo och lÃ¥t hjärtat äta sig mätt pÃ¥ upplevelser!

Er visionär,

M1

Fortsattning foljer…

Fri April 24, 2009, 15:02

(Dagens lunch: Kycklingspett, pasta och farska gronsaker.)

Jag lovade tidigare att jag skulle orda nagot om hur det kommer sig att jag i skrivande stund befinner mig 40 mil fran ekvatorn i Ghana. Sa jag ska gora ett forsok. Vi borjar med en kort prolog:

1999 borjade jag att lasa Elektroteknik pa KTH, precis efter att jag muckat fran lumpen. Jag pluggade som besatt och tog de flesta tentorna men sa sommaren 2001 blev min mor sjuk och gick bort – sa jag kande att jag behovde lite miljoombyte. Dessutom ska det sagas att jag i samma veva kommit pa att jag egentligen inte tycker det ar sarskilt roligt med teoretisk elektroteknik; att da sedan lasa en femarig utbildning inom just det omradet kandes helt enkelt… ja, puckat. Sa det blev tva ar med lingvistik innan min matematiska adra aterigen pockade pa uppmarksamhet. Efter ett halvarsgastspel med C-kursen i matte pa universitetet laste jag sa medicinsk teknik i tre ar. Sista halvaret var det dags for exjobb och da fick jag kontakt med ett foretag som heter Scandinavian Care. En av grundarna, Goran [eller som vi sager har nere: “Goran with two pricks”] foreslog att jag skulle skriva nagot om hur man bygger upp den medicintekniska delen av nya sjukhus. Det skulle passa dem som handen i handsken [de bygger sjukhus varlden over, utrustar dem och bemannar dem i ett par ar innan sjukhuset ar sjalvgaende] och det fanns ju faktiskt en tillampning i verkliga livet.

Sagt och gjort, jag och min sancho panza Jonatan skrev examensarbetet “How to create and maintain good medical technology management in small hospitals” och fick enormt mycket kudos. Vi gick igenom allt fran start, foreslog modeller, diskuterade bemanning, utrustning och mer logistiska problem. Sa ett drygt ar efter att vi var fardigexaminerade och bada hade jobb, mars forra aret, horde sa Goran av sig till mig och stallde fragan: “Magnus, vad skulle du saga om att flytta till Ghana? Starta upp ett sjukhus och omsatta ditt exjobb i praktiken?”

Efter det har det gatt i en maklig afrikansk takt framat har nere – det stora problemet har nog varit att det inte funnits nagon stor investerare som gatt in med 30% eller mer och sagt “vi tror pa det har!”, utan aven Scandinavian Care har varit ganska modesta med investeringarna. Detta har i sin tur gjort att finansieringen tagit tid och utan finansiering har jag inget kontrakt att tanka over.

Min resa den har veckan var forst och framst till for att jag skulle fa en smak av Ghana, kanna mig for lite och se vad jag tycker men en annan viktig aspekt var det faktum att vi hade det forsta aktieagarmotet dar tanken var att alla agarna skulle skriva pa och helt enkelt borja pumpa in pengar. Eftersom det har ar Afrika och eftersom Sverige ligger pa en annan kontinent sa fanns det helt enkelt en del fragetecken att rata ut forst, sa underskrifterna kommer droja nagra veckor. Minst. Jag har val blivit luttrad nu men samtidigt kanns det trostlost. Fan, ska det var sa svart at skramla fram en kvarts miljard? Eh… ja, jag har nog blivit lite fartblind ocksa. :)

En annan aspekt av aventyret ar ocksa att jag, efter att jag fick erbjudandet om det har aventyret, har traffat mitt livs karlek – min alldeles egna Lady. Sa innan det blir en flytt – om ni nagon hostar upp de dar 400 miljonerna som behovs – kommer det nog bli minst en resa till hit ner med det basta av sallskap for att vi bada ska kunna kanna efter om det har ar nagot vi verkligen vill. Vad jag vet med sakerhet ar i alla fall att dagarna har nere har varit oandligt tomma och bleka [om an manniskorna ar fargstarka] utan henne. Sa hemresan ar efterlangtad…

Nu ar mina dagar har snart till anda och om jag ska forsoka mig pa en forsta summering [nar allt sjunkit in efter nagra dagar i Sverige blir det nog till att revidera] sa ar det precis som folk har skrivit och sagt innan jag akte ner hit; folk ar genomvanliga, alla halsar pa varandra och det byggs overallt. Sen finns det sma lustigheter som jag aldrig tror skulle kunna finnas i Sverige – i olika korsningar och rondeller kan man kopa olika saker. Det finns exempelvis en rondell inte sa langt harifran dar man kan kopa husgerad och mobler. Man behover liksom bara stanna till, peka pa en fatolj och kopa den. Pa andra stallen kan man kopa byggnadsmaterial, armeringsjarn, verktyg, cement, tegelstenar, takpannor – allt precis vid sidan av vagen och bara att lasta upp. Min favorit ar dock korsningarna dar man kan kopa frukt, farsk mango, nyplockad ananas, papaya – you name it! Och sa kostar allt en tiondel av vad vi ar vana vid i Sverige. Dock finns det givetvis undantag som bekraftar regeln – att bo pa hotell kan vara nog sa dyrt har nere [priserna sticker latt ivag till 300$ och uppat], likasa att hyra hus [forvisso ar det huset som “vi” hyr har nere valdigt stort – fem sovrum, konferensrum och tjanstefolksbostad men anda brakar det loss pa 2 000$ per manad]. Bensinen ligger dock och pyser runt pa sex kronor litern och eftersom varenda manniska verkar ha bil sa kan det rimligtvis inte vara sa dyrt det heller.

Och sa over till dagens bildskord…

Som sagt – man kan salja vad som helst har. Den har liraren saljer mikrovagsugnar, kylskap, kaffekokare – allt i sitt egentillverkade lilla skjul langs med vagen.

En annan sak jag tankt pa ar det har med skyltar – de ar ruggigt vassa pa skyltar. Det ar lite som att den med snyggast skylt vinner.

Har man sen inte ro att sitta langs med vagen sa tar man ju helt enkelt sin affar med sig! Sjalv har ju alltid varit baste drang!

Sa har ser det ut – sma sma skjul dar det saljs allt fran farska citroner, via betongstenar till kontantkort [joda, alla har mobil – verkligen alla].

Foretagarandan har nere skulle fa vilken Gnosjobo som helst att bli gron av avund. Visserligen ar det sa att det finns en anledning till att alla forsoker sa hart [man maste fa pengar till att overleva dagen] men jag kan inte lata bli att imponeras av det har till exempel: En familj som helt sonika tar stora stenar och hugger dem tills de ar lagom stora – och sen forsoker salja. Har man inget jobb sa skapar man sig ett!

Sen det har med att kvinnorna bar allt pa huvudet – ar det verkligen ergonomiskt riktigt?

Sa har nara kommer jag en bild pa mig sjalv – skuggan. Jag och Bjorn, den blivande sjukhuschefen, var ute pa en morgonpromenad. “Bara” 28 grader varmt och solen stod lagt pa himlen [darav min langa skugga].

Och sa en bild fran sjukhuset. Eller ja, alltsa – i skrivande stund ar det ingenting forutom en tomt. Men utsikten darifran ar imponerande – klara dagar ser man till havet och en dag som den har har man en utsikt over hela Accra. Till vanster i bild syns livets trad ocksa – det ska vara sjukhusets logotyp.

Joda, ritningar finns. Arbetskraft finns. Maskiner finns. Land finns. Vad saknas? Dollars.

Dagens fundering:
Ar vanskap nagot som mest sitter mentalt eller finns det nagon fysisk dimension i det ocksa? Alltsa, en av mina basta vanner [Kinesarn i kommentarerna for ovrigt] befinner sig i Kina sen dryga halvaret tillbaka, jag ar i Afrika och mina andra vanner – och viktigast av allt, flickvan – ar i Sverige men avstandet till trots sa ar de nara. Det kanns sa fysiskt atminstone, som att de ar nara. Vilket far mig att tro att det inte bara ar mentalt. A andra sidan ar det ju just mentalt som det kanns som att de ar nara [vilket de de facto inte ar]. Ah, vad fan. Skit samma – jag saknar mina vanner. Rakan – kom hem fran Kina nu, du har gjort ditt dar! Och Gilla, Bjorn och resten av FF: Vi ses snart pa ett JB nara dig! :) Slutligen, Lady – pa sondag morgon ar det du och jag mot varlden! :)

Ikvall ar det jazzklubb pa schemat. Var arkitekt, Charles Marx [skön mamma att ge honom det namnet] tyckte vi skulle ut och gora stan, vilket jag och Bjorn hade planer pa anda. Afrikansk jazz, jo, jag tackar!

Er Ghanan,

Wilson

Otillaten tristess…

Thu April 23, 2009, 11:06

(Jag ar i ett annat land, pa en annan kontinent, upplever en annan kultur, traffar okanda manniskor och far chansen att se saker jag aldrig skulle fatt se annars. Men anda kanner jag tristessen komma krypande – hittills har vi under de fyra dagar jag varit har haft… hm, lat mig se… sexton moten – det ar kungen, polischefen, kommunikationsministern, juristen [Dino, du borde fan bli jurist har nere – har du last nan internationell ratt?], inrikesministern, byggherren, riskkapitalister och ja, jag minns inte ens alla. Men jag har sa smatt insett det – jag ar en “doer” – jag vill att det ska handa saker, jag vill ha nagot att satta tanderna i!)

Apropa tander, idag kom reservelsaggregatet, en gammal svensk[!] dieselmotor som kickar igang nar det blir stromavbrott har… Forresten, folk i Sverige klagade over att de var utan strom efter Gudrun-stormen men fan, har ar folk utan tre dagar per vecka utan att klaga. Vilket i och for sig fort med sig ocksa att vi [foretaget jag kommer jobba for] stamt elbolaget. De har aldrig varit med om det sa nasta vecka ska var vd traffa deras vd [vilket i dagslaget ar att jamfora med att en liten vardcentral skulle stamma Vattenfall och sedan fa traffa deras vd]. Sen kommer det givetvis att bli andra bullar nar foretaget omsatter en kvarts miljard men anda…

Lite langre ner pa gatan har vi snabbkopet – Kuuks Mart. Var chauffor Emmannuel undrade varfor jag tog kort pa den och jag bara sa att “it’s of a similar reason that Henry told you that ‘jag tycker om bajs’ meant ‘hello, how are you?'”, varpa han log lite forlaget och nickade forstaende. [Det ar klart jag berattade varfor – och jag larde honom dessutom att saga “du ar for tjock for att fa ligga, Henry” sa jag anser att mitt jobb ar slutfort.]

Sa har ser rummet ut nar jag gatt upp – lagom stokigt [jag sover som en vilde har nere – inatt var forsta natten som luftkonditioneringen fungerade men innan dess har jag vridit och vant pa mig som en osalig ande].

Och har ar den lilla hogen med smutstvatt. Jag larde mig den harda vagen att inte lagga den i nan pase och forsoka ta med hem – var butler ar som en blodhund och hittar smutstvatten var man an forsoker gomma den!

Och nar man kommer tillbaka ser det ut sa har – Nicholas ar ett foredome vad det galler strackta overkast, en enkrona skulle studsa in i evigheten!

Och kladerna ar tvattade, strykta [joda, jag har kollat – han stryker a l l a klader, aven strumpor], vikta och insorterade i garderoben.

Nu over till nagot helt annat – Ghana har ju fostrat ett par stjarnor inom fotbollen; Essien, Kuffour och… just det – ni gissade ratt – Stephan Appiah! Har ar ett av hans hus, stort som ett mindre palats och med bevapnade vakter som strax efter att jag tog bilden undrade vad jag hade dar att gora. Sa jag var ju tvungen att forklara – alla vill val ha bild pa Appiahs hus? De bara garvade och tyckte att jag var en underlig prick.

Kvallstrafik pa Freedom Avenue.

Frukost! Ananasen har ar helt underbar – den ar nastan vit i kottet och sa saftig att det nastan rinner om den. Inte alls samma sotsyrliga smak som i Sverige heller, har ar den enbart sot. Och sa mango da – mangon de har ar i melonstorlek. Ska forsoka fa med mig en hem sa ni kan se vad jag pratar om!

Slutligen, en film…! Wohoo!!

Get this – locket pa toaletten ar sjalvstangande! Har kan man inte vara arg och smalla i locket, det gar bara inte! Jag vill ha en san har hemma ocksa!

Dagens fundering:
Jag har tankt lite pa det har med alder och upplevelser – tror ni att man kan rakna alder i upplevelser eller ar alder egentligen en rent tidsmassig definition? Det vore ju oandligt trakigt, tank istallet om jag, genom att resa ner hit, blev 35 istallet for mina knappa 31, inte for att jag vill bli aldre men… eller ja, hittills har jag ju inte direkt rosat marknaden vad det galler att uppleva nya lander sa jag kanske inte borde vara 31 utan snarare… 22? Och att den har resan sedan fick mig att bli 25. Ja, sa sager vi! Min alder raknas i upplevelser!Hur ar laget hos er forresten? Skiner solen? Ar det varmt? Idag ar en bra dag har – runt trettio grader, lite slojmoln och elen fungerar. Imorgon ar det slut pa motesmaraton:et sa vi ska ut pa aventyr!

Jag lovade forut att beratta vad jag gor har nere och just nu ar tiden for knapp men jag ska forsoka att satta mig ner och forklara innan jag aker hem pa lordag. Om inte annat far jag skriva nar jag ar hemma igen.

Er plantskola,

Portugallien

En Annans värld…

Tue April 21, 2009, 18:54

(Vi har en koldknapp har, det ar bara runt 29 grader varmt och Emmanuel ar forundrad over att jag kan tycka att det ar varmt. Jag forsoker forklara lite om vintern men det ar som at forsoka overtyga en femaring om att hans pappa inte alls ar starkast i hela varlden… Jag far fortsatta forsoka.)

Dagen igar gick i motets tecken. Vi hade hyrt in oss pa Holiday Inn i Accra, ett av de lyxigare hotellen har och det skulle helt klart passera som ett fyrstjarnigt i Sverige [Gotland, kan du fixa fyra stjarnor till dem?]. I alla fall, en av anledningarna till att jag ar har nere ar att det ska bildas ett foretag som sedan ska bygga och driva SGMC, Sweden Ghana Medical Center – ett cancersjukhus som, nar det ar fardigbyggt, kommer vara det modernaste i varlden. Pa riktigt alltsa. Hur som helst – motet startade och jag utsags till sekreterare, no problem tankte jag innan jag snart insag att det handlar om ett foretags bildande som kommer ha en omsattning forsta aren pa ett par hundra miljoner, det ar g a n s k a viktigt att det blir ratt fran borjan nar det galler motesprotokollet fran forsta styrelsemotet. Javlar i havet! Okej, jag skrev for allt jag var vard och sa har i efterhand har jag producerat tio sidor manuskript à la “da-sa-han-som-hon-svarade-pa-med-varpa-de-havdade-att” – text som jag idag skulle vava ihop till affarsengelska à la “the concerns that fidelity expressed are however of the more convenient art that it could be argued that under the circumstances…”, ja, ni  forstar.

Med pa motet var jag, mina affarskompanjoner [som man faktiskt far kalla dem trots att jag i nulaget inte gatt in med nagon annan investering an tid och intresse], Elekta [ledande leverantor av stralknivsutrustning], Swedfund [investmentbolag som investerar pengar i vinstdrivande projekt i U-lander], representant for Iqbal Latif [miljardar som anvander pengarna for riskkapital], ghananska riskkapitalister, forsakringsbolag och nagra lakare med privata intressen i projektet. Och en kung [ja, en till forutom jag]!! Hans son som bade ar prins, parlamentsledamot och transportminister [diger resumé] och sa Kofi da. Givetvis hann jag aldrig ta kort den tiden som Kofi Annan var i rummet men jag har kort pa kungen [hans officiella titel ar nog snarare hovding men kladerna – kladseln var kunglig!], Kofis hogra hand Henry [nar jag ar 60 vill jag vara som Henry, maken till mer laid back kille har jag aldrig sett – och sa backar han upp det med att vara sa javla skarpt att man nastan blir morkradd]. Jag har sakert glomt nagra stycken men ja ja. Motet holl pa i sex timmar och efter det var det middagsdags…

Lunchdags pa Holiday Inn, en lite lummig del av baksidan med luftkonditionering utomhus[!!].

Kungen, vid namn King Nii Otu Akwetey of Katamaso, har sexton barn med sju olika fruar. Och givetvis traditionsenlig kladsel, aven om mobiltelefonen i stort sett var klistrad i handflatan pa honom. Och forresten, bandaget man ser ar bara en anordning for att halla upp… eh, ja, tygmassorna? han har pa sig. Han hade inte skadat sig.

Ja, spannande var ordet, sa Bull. [Fast for att vara helt arlig sa var det om inte annat sa atminstone intressant att fa en inblick i vad som hander bakom kulisserna innan ett foretag kommer till. Det ar en hel del ravspel, mycket kohandlande och annan djurskotsel inblandad.]

Besoket pa kinarestaurangen visade sig vara mycket trevligt – kineserna haller enligt utsago pa att fullkomligt invadera Afrika och restaurangen vi var pa igar var helt full med kineser som pratade engelska med ghanansk brytning [vilket bara det ar en smatt bisarr foreteelse]. Vi at i alla fall en tolvrattersmeny med varsina tva stora ol till och for det betalades 65 bagis per person – med dricks sjuttio spann. Dock ska det sagas att det var en av Accras finaste restauranger sa det var dyrt. [Fattar ni?!! Det ar sa lite pengar att man nastan grater – vad lever de av? Eller ar fragan battre stalld som: Vad gor svenskarna med alla pengar de far in? Jag later det vara osagt men ber en stilla bon om att olen i Sverige nan dag ska kosta sex spann flaskan…]

Var kock, Nicholas, ute vid vagen igar under stromavbrottet. An en gang kommer min estetiska sida val till pass.

Nicholas estetiska sida lamnar dock en del att onska – dock ska man fan inte tala illa om nagon som gor pizza sa bra som Nicholas sa den har bilden ska vara sa har helt enkelt. Den har den afrikanska touchen!

Slutligen tankte jag orda nagot om hur det ar att ha en butler – det ar helt underligt. Jag far skall om jag baddar sangen for det ser han som sin uppgift, gor jag det blir han fornarmad. Och smutstvatt letar han upp, oavsett om jag lagt det i en kasse eller vikt ihop t-shirten for att ha den en dag till sa snor han den, tvattar, viker och lagger tillbaka innan man hinner sakna den… Underligt. Jag kommer sakerligen vanja mig men saken ar den att jag inte vill vanja mig. A andra sidan forstar jag att for honom ar det har en guldjobb, han far bra lon, fint boende och trevliga chefer. Men anda, kolonialmaktskanslan ar overhangande.

Innan jag lamnar er for idag ska jag bara saga att dagen idag har spenderats med protokollet fran gardagen. Dessutom var det stromavbrott halva dagen sa vi fick hyra in oss i ett konferensrum pa ett narliggande hotell for att inte rinna bort i varmen. I ovrigt var det bara ett enda aterupplevande av morgondagen genom anteckningar, renskrivning och stotande och blotande av formuleringar.

Jag saknar er alla i Sverige, men jag skulle i synnerhet vilja saga min Lady, jag onskar sa att hon var har med mig och upplevde det jag far se, hora och kanna… men snart sa! Fernet Foundation – om det har projektet blir av har vi ett glasklart resmal bokat! Ni kommer alska det har nere! Brorsaaan, du skulle troligtvis svettas som en kejsare men det ar ruggigt skona manniskor har nere! Lasse, Helen och Bosse, trist nog kan nog inte Bosse hanga med men i ovrigt maste ni fa se hur det ar har – fjarran fran era projekt i Kazakhstan men anda liknande med alla kulturkrockar.

Vi hors snart igen!

Er master at work,

Surgeon Drill

En lÃ¥ng dags färd mot natt…

Sun April 19, 2009, 20:38

(Det är för mycket intryck att ta in för att min hjärna ska lyckas bena ut allt – jag är rentav osäker pÃ¥ om en vecka kommer räcka. Det jag vet med säkerhet hittills är att det inte är sÃ¥där rasande varmt som det [har Ã¥tminstone jag fÃ¥tt för mig] är i typ Mellanöstern – svensk högsommarvärme med en twist, sÃ¥ kan man nog uttrycka det.)

Dagen idag har spenderats med shopping, strandhäng och nu taxiverksamhet. Men var sak har sin tid – jag vaknade upp i ett jolmigt rum där luftkonditioneringen hade lagt av efter ett strömavbrott under natten [vore det verkligen för mycket begärt att utrustningen gÃ¥r igÃ¥ng igen när den fÃ¥r ström?] och tog en dusch innan frukost… och vilken frukost sen! Kocken, Nicholas, som har gÃ¥tt pÃ¥ fransk kockskola i grannlandet Togo, vet sanna mina ord hur man lagar mat. Först lite mjölk och müsli, nÃ¥gra rostade mackor med inhemsk salami och sen var ju jag nöjd. Trodde jag. DÃ¥ kommer Nicholas ut med en omelett. Och sen bacon och korv. Och sÃ¥ för att avsluta det hela sÃ¥ serverar han färsk papaya, eller pawpaw som den heter här, helt sinneslöst saftig och god! [Lady, jag ska ta med en papaya ocksÃ¥ till dig, men jag mÃ¥ste bara säga att mangosarna de har här är storleken av vÃ¥ra vattenmeloner, pÃ¥ riktigt!]

Därefter bar det av till Shoprite, Sydafrikas motsvarighet till CityGross. Tänk er allt som finns pÃ¥ ICA, Konsum eller Vi… och sÃ¥ tredubblar ni urvalet, lägger till köttdisk, fiskdisk, bageri och exotiska frukter plockade frÃ¥n baksidan – dÃ¥ har ni Shoprite. Allt innefatta i ett gigantiskt centrum i storlek med Kista Centrum. Det känns verkligen att Ghana är ett land som är pÃ¥ väg att fÃ¥ en ekonomi som man Ã¥tminstone kan fundera pÃ¥ att kalla hälsosam.

När vi kom tilbaka efter shoppingen kom Nicholas pÃ¥ att han lagt nyckeln till grinden… eh, inne i huset. :) Ni ser taggtrÃ¥den… Tips: Glöm inte nyckeln inne i huset. Okaj? Okaj!

Sen hem, svida om och dra till stranden… eftersom det är söndag och man pÃ¥ söndagar gÃ¥r i kyrkan sÃ¥ var det folktomt pÃ¥ stranden när vi kom. PÃ¥ en strandremsa pÃ¥ fyra kilometer var vi max tjugo personer – trots att det finns upp emot 40 barer, ett par hundra solstolar och bord… SÃ¥ vi tog plats, drack nÃ¥gra öl och läste varsin god bok, Björn och jag. [Björn är förresten vd:n för sjukhuset som ska byggas här i Accra – jag kom pÃ¥ att jag knappast berättat nÃ¥got om det här i bloggen men för tillfället fÃ¥r det nog vara sÃ¥ – jag har sÃ¥ mycket annat att skriva om.] Lunch intogs, kycklingkebab och friterade jamskuber, sen lite strosande i vÃ¥gorna innan det var dags att hämta upp affärsresenärerna frÃ¥n Sverige.

Man kan ha det sämre… Förresten, slÃ¥ende tanke – Ã¥ker man rakt söderut (alltsÃ¥ ut pÃ¥ havet) sÃ¥ kommer man till Sydpolen. Inget annat land sÃ¥ lÃ¥ngt ögat, eller tanken, nÃ¥r…

Ölen heter Star och innehÃ¥ller malt, humle, jäst, vatten och, get this – socker! Ja ja, ni som är restaurangnördar fÃ¥r förklara för mig hur det funkar…

Eftersom det är styrelsemöte, det första nÃ¥gonsin för sjukhuset, imorgon sÃ¥ kommer diverse människor flygas in… Och givetvis representerar de olika magnatstora företag – sÃ¥ledes bokas de aldrig in pÃ¥ samma flight… SÃ¥ vi Ã¥ker fram och tillbaka till flygplatsen för att hämta folk, köra dem till hotellet eller till villan, och sen tilbaka. Men nu sitter jag här, med Sky News i bakgrunden och ett glas ananasjuice framför mig och skriver…

Dagens fundering:
Kan man lära sig att känna sig hemma? Eller är det en känsla som är fÃ¥ platsen förunnat? Jag vet att jag själv är lÃ¥ngt ifrÃ¥n att ens fÃ¥ tänka den tanken men det känns verkligen avlägset. Dessutom är jag inte ensam i det som kan komma att bli mitt livs äventyr, jag har med mig min allra finaste Lady, kvinnan jag hÃ¥ller pÃ¥ att ta examen i kärlek med… världens finaste. Sedan fÃ¥r jag säga som det är – det är myrsteg framÃ¥t som gäller för tillfället, först ska styrelsemötet imorgon gÃ¥ bra, sen ska vi [jag och Lady] Ã¥ka hit tillsammans nÃ¥n gÃ¥ng och känna läget. Efter det, möjligen. Just nu bara saknar jag, längtar och känner mig ynklig och skulle kunna korsa Sahara för en kyss…

Nåja, mer imorgon, nog för nu.

Er baywatch,

Tretorn

PS. Dagens kompis: Ödlan. DS.