i n d i a n s o m m a r

Tankarnas mÃ¥ndagsexemplar…

Mon December 10, 2007, 22:43

(Dagens ställe är Ã…rsta Torg. Ã…rsta är lite som ett bortglömt samhälle som fastnat i 50-talet – det är nära till allt och nu när det gamla börjar bli coolt igen sÃ¥ är det som att folk förstÃ¥r det fina med att ha nära till sitt eget lilla city [jag menar – Ã…rsta City, hur hett lÃ¥ter inte det?]. Hur som helst, i samma hus som biblioteket ligger Javasavi, pÃ¥ helger har de sconesbrunch för 75 sekiner med scones [eh, av lätt insedda skäl], ostar, röror, marmelad, frukt och rasande gott te. SÃ¥ prisvärt att jag själv kommer hänga där nästa gÃ¥ng jag hamnat pÃ¥ Judit&Bertil lite spontant och jag dagen efter vaknar som en liten vek skugga av mitt gÃ¥rdagsjag – det är dÃ¥ jag slÃ¥r en pling till mina trogna vapendragare Björn och Martin och vi tre tillsammans kuskar tricken till Ã…rsta för att dryfta gÃ¥rdagens debacle. SÃ¥ – Ã…rsta Torg pÃ¥, säg… pÃ¥ söndag?)

AlltsÃ¥, det här med att läsa folks blog:ar – när det gäller min egen blir jag bara grymt nyfiken [eller nyfniken som är mer korrekt Pippi:ska] pÃ¥ vem d u är. Som läser det här nu. [Ja, förutom jag själv dÃ¥ – för att mitt gravt narcissistiskt influerade överjag ska mättas läser jag givetvis mina egna alster dÃ¥ och dÃ¥ – och jag vet ju vem jag är. Liksom.] Hur hittade du hit? Vet du vem jag är? Har du badkar hemma? Vill du komma pÃ¥ min 30-Ã¥rsskiva? 너는 한국에서 이는가? Visst kan man fÃ¥ reda pÃ¥ det mesta medelst Google Analytics, till exempel vet jag att tvÃ¥ besök kommit frÃ¥n San Leandro och den personen [jag har gjort en överslagsberäkning pÃ¥ sannolikheten att tvÃ¥ personer frÃ¥n San Leandro i USA skulle hamna här slumpvis och kom fram till att den är exakt ett komma ganska liten] använde Internet Explorer, är teknologiskt handikappad eftersom han eller hon inte kunnat öka skärmupplösningen till nÃ¥got högre än 800×600 pixlar och knappade sig rakt in pÃ¥ min sida. Men vem är människan? Ingen aning… Eller de sex personer [som faktiskt är sex personer i och med att de bor i LuleÃ¥, Vaasa i Finland, Lund, Sundbyberg, Nässjö och Mo i Rana i Norge] som sökt efter “den etiopiska restaurangen i lund” – varför gjorde ni det? Det är ju inte riktigt den vanligaste frasen att dunka in i Google direkt… NÃ¥väl. Sen har vi ju er förtappade själar som har blöjor pÃ¥ hjärnan – what’s the deal? Ja ja. Slutsatsen: Humour me – berätta hur du hittade hit, om du vet vem jag är, om du har badkar hemma, om du vill komma pÃ¥ min fest när jag fyller 30 och om du är frÃ¥n Korea. Gör det, gör det!! [Om ni sen vill vara säkra pÃ¥ att stÃ¥ pÃ¥ gästlistan pÃ¥ millenniets 30-Ã¥rsgalej sÃ¥ kan ni även flika in vad ni tycker om min blog. Fast ärlighet regerar, inget fjäsk.]

Jag. Och min far. SÃ¥ jävla fina. Ljuva 70-tal…

Visste ni förresten att Steve Buscemi var brandman i New York en gÃ¥ng i tiden? I början av 80-talet, precis innan han i sporrsträck drog iväg mot Hollywood, hängde han i Queens och härskade över lÃ¥gornas nycker. Dessutom gjorde han ett spontaninhopp 2001 efter den elfte september; han Ã¥kte till sin gamla station och drog pÃ¥ sig uniformen och jobbade tolv timmar i sträck utan att tillÃ¥ta att nÃ¥gon tog bilder eller intervjuade honom… det kallas integritet om nÃ¥got. Han fyller förresten 50 Ã¥r pÃ¥ torsdag sÃ¥ skicka honom en ask choklad och hälsa frÃ¥n mig:

Steve Buscemi
Polaris PR – Staci Wolfe
813 North Cahuenga Boulevard
Los Angeles, CA
90048
USA

För övrigt har han en ganska avspänd självdistans, han fick en frÃ¥ga en gÃ¥ng om vad han tyckte var den bästa recensionen han hade fÃ¥tt, varpÃ¥ han svarade: “My favorite review described me as the cinematic equivalent of junk mail.” Respect, som man säger här i hooden.

Dagens ord är nattsexa förresten. SÃ¥ genialiskt. Som nachspiel fast mindre norskt [okej okej, jag vet att det är tyskt, men norrmännen – jag säger bara det; n o r r m ä n n e n ] och mer 20-tal liksom. Den korrekta betydelsen är väl kanske mer 1800-tal än nÃ¥got annat; Strindberg skrev i sin bok “Giftas” ordet nattsexa första gÃ¥ngen 1884, som för övrigt är första gÃ¥ngen ordet kan hittas i en tryckt publikation här i Sverige – i alla fall, där i betydelsen av “nattlig lättare mÃ¥ltid sÃ¥som avslutning pÃ¥ fest”. Min egen 20-talssemantik [det är bara en känsla jag fick – 20-tal, swing och nattsexor] säger att betydelsen är efterfest. Typ.

Dagens fundering:
Vad är det som gör att man aldrig funderar mer över det som är oförstÃ¥eligt? Visst, jag kan förstÃ¥ att i dessa dagar är det mer politiskt korrekt att diskutera den globala uppvärmningen [en frÃ¥ga som min lillebror aldrig upphör att dra upp som diskussionsämne – forumet är oviktigt; oavsett om det är pÃ¥ tunnelbanan, pÃ¥ släktmiddag eller i alkoholÃ¥ngorna av den sena timmens nattsexa sÃ¥ slutar han aldrig att hetsa upp sig över min indolens angÃ¥ende världens vara eller icke vara] men en sÃ¥n sak som celldelningen, att den fungerar – borde inte det vara helt sjukt värt att diskutera? Det är ju liksom en ekvation som bara inte k a n gÃ¥ ihop: Hej, jag är en cell. Nu är jag tvÃ¥. Fine, jag fattar att det handlar om att man tillför energi och yada yada, men vafan, sÃ¥ lätt kan man väl inte förklara det?! Vi gör sÃ¥ här – om nÃ¥gon kan förklara celldelningen sÃ¥ att jag inser att den är logisk, axiomatisk och helt enkelt pleonastisk att förklara – dÃ¥ lovar jag att… att… engagera mig i uppvärmningsfrÃ¥gan sÃ¥ till den milda grad att jag… börjar källsortera. Okej. Deal? NÃ¥väl, det är sÃ¥na frÃ¥gor jag tycker att vi borde vara mer fascinerade av – mÃ¥ sÃ¥ vara att “det där andra” [om min bror läser det här kommer han gÃ¥ i taket enkom pÃ¥ grund av det faktum att jag kallar den globala uppvärmningen för “det där andra”] är mer angeläget men hey – som Samuel L. Jackson skulle sagt i Pulp Fiction: “Fascination goes a long way.”

Nog sagt.

Er pampusch,

Talman

Varför inte jag…

Mon December 3, 2007, 22:35

(Dagens citat: “Jesus var en tokstolle.” Sagt av Bhagwan Shree Rajneesh – eller Osho som han kallades. [Eller Rajneesh Chandra Mohan Jain som han de facto hette, stavat रजनीश चन्द्र मोहन जैन pÃ¥ Hindi.] Ja, vafan – kärt barn har mÃ¥nga namn. Han föddes i alla fall den 11:e december 1931 i Kuchwada i Indien och kom senare att bli ledare för Oshofilosofin. Där lärde han ut att de viktigaste värdena i livet var medvetenhet, kärlek, meditation, kreativitet och skratt. Ja, just det – och det att Jesus var en tokstolle. För han sa sÃ¥, pÃ¥ riktigt. För min egen del kan jag lätt skriva under pÃ¥ att det var herr Rajneesh själv i egen hög person som var en tokstolle. Slutligen – kolla in killen bara, jag säger bara: Det M Ã… vara tunga droger inblandade…)

Okej okej okej, jag ä r en dÃ¥lig människa, jag har ingen självdisciplin what-so-ever och det är dessutom sÃ¥ att jag helt utan skam i kroppen hävdar en sak [läs: minst tvÃ¥ inlägg i veckan] fastän jag vet att jag det är en utopi emedan jag är en empiriker av grandiosa mÃ¥tt. SÃ¥, nu när vi har klarat av den delen sÃ¥där lite lagom bekännande – nu är jag här igen! Du sitter ju de facto och läser en purfärsk [eh, ja, sÃ¥vida du inte är en av de klentrogna fÃ¥ som inte förstÃ¥tt min storhet förrän nu och därför börjat ögna igenom mina opus – eller om du halkat hit genom att söka pÃ¥ “vuxna i blöja” sÃ¥ kan jag rekommendera inlägget frÃ¥n den tjugofemte oktober] komposition, hÃ¥ll till godo!

Som ni vet sÃ¥ började jag den första mars pÃ¥ min nya [och första riktiga] arbetsplats. Nu är det början pÃ¥ december och alltsÃ¥ nio mÃ¥nader senare. I detta nu har jag fÃ¥tt frÃ¥gan frÃ¥n tvÃ¥ kollegor om det kanske inte är sÃ¥ att jag är en smula överkvalificerad för att jobba där. Plus att min chef har sagt att han skulle ha rekommenderat mig till en tjänst i den privata sektorn om det inte vore för att jag jobbar för honom – och han vill ha kvar mig. SÃ¥ nio mÃ¥nader senare sitter jag numera med i den strategiska ledningsgruppen, jag är processledare för en av vÃ¥ra fyra huvudprocesser, jag är systemförvaltare för landstingets EKG-system för ambulanssjukvÃ¥rden och jag har, som ett första steg mot att bli sektionschef, börjat fylla pÃ¥ “min” sektion genom att min forne klasskamrat Pelle idag har börjat under mig [under rent metaforiskt uttryckt dÃ¥ alltsÃ¥]. Men ändÃ¥ vet jag inte, räcker det? Tynar jag bort? Jag ger det tvÃ¥ Ã¥r, sen ger jag mig ut pÃ¥ jakt efter nästa kill. Pang!

Dagens fundering:
Om människan idag visste att vi kunde pÃ¥verka framtiden sÃ¥ att… tja, säg att jorden skulle finnas kvar i 5 000 000 Ã¥r istället för 50 000 genom att sluta att använda flygplan helt – tror ni att vi skulle göra det dÃ¥? Jag menar, 50 000 Ã¥r är en sjukt evinnerligt lÃ¥ng tid bara det – jag tror inte att jag skulle vara sÃ¥ särskilt sugen pÃ¥ att ge upp en sÃ¥n lyx som flygplan bara för att mina… hmm… fÃ¥ se [medelÃ¥lder som föräldrer – säg 30 enkelt räknat, 50 000 / 30 = 1667 generationer] – barnbarn⁴⁰ skulle slippa det som mina barnbarn⁴⁰⁰ ändÃ¥ skulle rÃ¥ka ut för… Eller ja, jo, kanske skulle jag det. Kött och blod liksom. Om jag nu hittar min fru därute nÃ¥gonstans först, vill säga.

Utöver det ska det tilläggas att Samuel Becketts “I väntan pÃ¥ Godot” och Marcel Prousts “PÃ¥ spaning efter den tid som flytt” är tvÃ¥ titlar som förpliktigar. I och för sig är “I väntan pÃ¥ Godot” en teaterpjäs medan Prousts alla-följetongers-moder-master-följetong är en serie om sju böcker [okej, Ã¥tta om ni nödvändigtvis ska räkna appendix] som faktiskt fÃ¥r anses vara [om inte d e t sÃ¥ Ã¥tminstone] ett av modernismens mest centrala verk. Ja, som en ren parentes alltsÃ¥. ApropÃ¥ modernismen förresten – läs “Mannen utan egenskaper” av Robert Musil och försök sen först och främst övertala er själva om att ni förstod storheten – och om ni lyckas med det, försök övertala mig. Där har ni en utmaning. Wohaa!

Nej, nu är det dags för sängen.
Gnägg, sa först nej. Dun är deäe. [Okej, ett ‘g’ för mycket och jag kan gÃ¥ med pÃ¥ att “deäe” inte är ett ord, men det är ett spontant anagram. Just det!]

Er italiano,

Letzebuergesch

Ibland ja, ibland nej…

Fri November 9, 2007, 14:36

(“TvÃ¥ svärmödrar.” -Lord Russell av Killowen, sagt om vad maxstraffet för bigami borde vara. Ha ha!)

En del av er kommer säkert ihÃ¥g att jag haft en fundering om att det kanske skulle kunna rymmas tvÃ¥ själar i samma kropp, alltsÃ¥ att det finns tvÃ¥ hjärnor i huvudet, där bÃ¥da de är kopplade till människans fem sinnen men bara den ena hjärnan har förmÃ¥ga att styra musklerna… [Ja, ni kan läsa den här nedanför – jag skrev det sommaren 2000.] DÃ¥ är det ju sÃ¥ att oavsett vad ni känner sÃ¥ anser jag att själen sitter i medvetandet – som i sin tur sitter i hjärnan. SÃ¥ledes har vi ett fall av tvÃ¥ själar i samma kropp… och det kan ju bli en rasande olycklig situation om den själen som inte kan göra sig pÃ¥mind blir kär i nÃ¥gon som den “talande” själen inte stÃ¥r ut med… Ja, ni förstÃ¥r. I alla fall, den funderingen har jag luftat lite dÃ¥ och dÃ¥ sÃ¥ döm om min förvÃ¥ning när jag läste om just den här situationen – fast tvärtom…! Lakshmi föddes med fyra armar och fyra ben – tvÃ¥ av vardera hörde till hennes siamesiska tvilling, som aldrig utvecklats. DÃ¥ borde ju det omvända kunna ske ocksÃ¥ – att de siamesiska tvillingarna är siamesiska till den milda grad att hjärnorna samsas i samma huvud. Oh well… Hur som helst. Lakshmis operation gick vägen och hon har nu “bara” tvÃ¥ armar och tvÃ¥ ben.

För övrigt ska det tilläggas att ordet “siamesisk” egentligen borde skrivas “siamsk”, om man nu ska följa Svenska Akademiens preüssiska ordnung. Men det ska vi ju inte. För dÃ¥ skulle vi vara tvungna att skriva “omständlig” och “just” istället för omständig och schysst. [För övrigt ska det sägas att schysst är genomfel – man kan faktiskt “fÃ¥” skriva schyst enligt SAOL men jag tycker att det är fröjdigare för ögat med tvÃ¥ ‘s’ i slutet.]

Tänk om jag har tvÃ¥ hjärnor i mitt huvud. BÃ¥da tvÃ¥ är kopplade till mina ögon och öron men bara den ena är kopplad till resten av mitt nervsystem… det mÃ¥ste ju betyda att den andra hjärnan kan tänka, se allt som jag ser och höra allt som jag hör men den kan inte göra sig pÃ¥mind pÃ¥ nÃ¥got sätt… ingen vet om att den finns. Trots allt sÃ¥ mÃ¥ste det ju vara som att det finns en person till i mig för en människa är nog i grund och botten en stor hög med kolbaserade föreningar, förutom tankarna, för de kan väl knappast karakteriseras som nÃ¥got konkret och verkligt utan snarare nÃ¥got tämligen abstrakt. I och för sig kan jag inte säga nÃ¥got om detta rent vetenskapligt, jag menar i min egen okunnighet kanske det visar sig att tankar är nÃ¥gon slags substans som rör sig i blodomloppet i hjärnan och att en tanke i allra högsta grad är konkret. Tills detta mÃ¥ vara bevisat sÃ¥ hÃ¥ller jag dock fast vid min egen teori. Ã…ter till ämnet; stackars den själen som kanske är fast i mitt huvud, han eller hon mÃ¥ste ju tycka att sÃ¥ mycket av det jag gör och ställer till med är fel men ändÃ¥ kan den själen inte göra nÃ¥got som helst för att ändra pÃ¥ mitt beteende. Men en sak som jag just kom pÃ¥, vad som värre är, tänk om den själen som (mot all förmodan givetvis) huserar i mitt huvud, är min själsfrände, nÃ¥gon jag verkligen kan förlika mig med… och jag kommer aldrig att fÃ¥ träffa eller lära känna den… själen… (det lÃ¥ter sÃ¥ fel att skriva hjärnan och det är ju inte heller nÃ¥gon person eller människa… för trots min teori om kolbaserade föreningar sÃ¥ ingÃ¥r det väl nästan lite smÃ¥tt i defenitionen för en person respektive människa att kroppen finns med…) Tänk dessutom alla känslor som den här själen skulle kunna hysa för nÃ¥gon som jag inte har en aning om, eller ens bryr mig om… jag kanske gÃ¥r och gör en själ alldeles olycklig… usch… nej, jag fÃ¥r helt enkelt hoppas pÃ¥ att jag är en till mÃ¥ngt och mycket vanlig människa sÃ¥ att jag pÃ¥ sÃ¥ sätt slipper oroa mig för att ha en till hjärna i huvudet.

Dagens fundering:
Är världen uppbyggd av matematik? AlltsÃ¥, kan man räkna ut allt som sker i världen, inklusive oss människor, vÃ¥ra känslor och handlingar…? Eller är det att överskatta betydelsen av matematik? När jag läste matte ville jag gärna att man skulle kunna göra allt med siffror och formler, det vore enkelt, vackert och nästan lite poetiskt… men nu vet jag inte längre. Jag känner bara att jag inte vill att nÃ¥gon ska kunna räkna ut hur jag tänker enkom med hjälp av nÃ¥gra siffror, ett par summatecken och en och annan integral, jag vill vara mer originell än sÃ¥… för det är jag väl?

Dagens anekdot:
För länge sedan, när stora stygga England och Frankrike hade krigat och kolonialiserat hela världen sÃ¥ var ju en hel massa länder i Västindien styrda frÃ¥n Europa. Och Amerikatt dÃ¥ ocksÃ¥. Ja, en hel massa länder i alla fall. Frankrike hade bland annat Haiti, där man odlade obskyra mängder med sockerrör. När sedan sÃ¥ det blev krig mellan Frankrike och England [vilket England vann – Fransmän har alltid haft evinnerligt svÃ¥rt att vinna krig] sÃ¥ fick de välja; antingen lämna ifrÃ¥n sig Haiti eller ge upp alla andra kolonier [Kanada, Mauritien, Guyana, Bahamas och en hel massa andra]. Franska kungen skrattar och säger: ”De quelle planète venez-vous? Renoncez au Haïti? Aucune manière, José!!” [fritt översatt: “Anfäkta och anamma! Ge upp Haïti? No way, José!”] AlltsÃ¥ fick britterna alla andra kolonier och sÃ¥ här i efterhand kan man ju säga att det var ett litet snedsteg frÃ¥n fransmännen. Sockerrör är ju inte hÃ¥rdvaluta i dessa dagar direkt.

Som ett försök i att skriva mer publikvänligt sÃ¥ rundar jag av här – det ska bli enklare att läsa mina epos, ni ska hinna även om ni bara har en kvart pÃ¥ er och dessutom hoppas jag pÃ¥ sÃ¥ sätt känna andan falla pÃ¥ att skriva oftare. Jojo!

Er färg,

Donau

Dagens refräng…

Sun November 4, 2007, 22:20

(Dagens person är Shaquille O’Neal. Han är 216 cm lÃ¥ng och väger över 147 kilo. Shit vad stort det är. När han hade varit med i det amerikanska landslaget i OS 2004 fick han en frÃ¥ga frÃ¥n en reporter: “Besökte ni Parthenon när ni var i Grekland?”, varpÃ¥ O’Neal svarade: “Jag kan inte riktigt minnas alla nattklubbar vi var pÃ¥.” Klassiskt. Jag hade en fundering en gÃ¥ng pÃ¥ om det kanske var sÃ¥ att med längden sÃ¥ avtog intelligensen men det var innan jag själv blev över 1.90 och innan jag läste om Dikembe Mutombo. Den mannen [han har för övrigt ett brutalt lÃ¥ngt namn, eller vad sägs om “Dikembe Mutombo Mpolondo Mukamba Jean Jacque Wamutombo”] är inte bara basketspelare [tvÃ¥ centimeter längre än O’Neal men 30 kilo mindre] utan han har även en masterexamen i lingvistik och diplomati frÃ¥n Georgetown. Ja, och sÃ¥ talar han Ã¥tta sprÃ¥k flytande. Suck.)

Nu har jag avslutat Milleniumtrilogin som jag skrev om för nÃ¥gon vecka sen. Den är verkligen galet beroendeframkallande men samtidigt drabbas jag av nÃ¥gon slags avsmak efter att jag har läst ut böcker som är sÃ¥ magnetiska – det är liksom en trÃ¥kig eftersmak av konsumtionslitteratur. När man har läst sista boken i en serie sÃ¥ blir jag lite uppgiven över att det inte fanns nÃ¥gon djupare mening som man kan filosofera om. Det var bara en bok [eller i det här fallet tre] som man läste frÃ¥n pärm till pärm. Sen var det inget mer med det. Men ta en bok som “Alla själars dag”, av Cees Nootebom, försök läsa den pÃ¥ en eftermiddag [jag läste faktiskt “Luftslottet som sprängdes” pÃ¥ en eftermiddag. Eller alltsÃ¥, frÃ¥n lunch till Ã¥tta pÃ¥ kvällen], det gÃ¥r inte. Eller André Brinks “The Rights of Desire”… Men missförstÃ¥ mig fel – det är inget fel med böcker som är till för att läsas – John O’Farrells “The Best a Man Can Get” är ju helt hysterisk! [Snabb recap: Michael Adams delar en lägenhet med tre andra killar i sena tjugoÃ¥rsÃ¥ldern. De spenderar dagarna i sängen, spelar dator eller jobbar. Ibland. Och sen, när han känner för det, Ã¥ker han till andra sidan stan tillbaka till sin aningslösa fru och sina barn. Han lever ett dubbelliv… StrÃ¥lande idé till story!] Hur som helst, läs Stieg Larsson men se till att vara förberedd pÃ¥ att baksmällan kommer omgÃ¥ende. Överhuvudtaget – att han skulle gÃ¥ och dö tyckte jag var makalöst sorgligt, annars hade man kunnat ha en nästa bok i serien att falla tillbaka pÃ¥ – nu krävs andra lösningar…

Dagens fundering:
Tror ni att man nÃ¥gonsin kommer kunna resa tillbaka i tiden? Jag menar, säg att man en gÃ¥ng i framtiden kommer uppfinna ett sätt att ta sig tillbaka i tiden, och sÃ¥ reser nÃ¥gon tillbaka i tiden och mördar professorn som sen skulle komma att bli han som uppfann tidsmaskinen – har inget av det hänt dÃ¥; alltsÃ¥ – existerar inte tidsmaskinen längre dÃ¥? Är han [personen som Ã¥kte tillbaka i tiden] fast i det förflutna dÃ¥? Jag inser att diskussionen gränsar mot Terminator II och De tolv apornas armé men jag menar… hur ska det nÃ¥gonsin kunna vara möjligt? Nej, det kommer aldrig kunna vara möjligt. Därmed basta. [ApropÃ¥ basta förresten – när jag var liten trodde jag att man sa “när man talar om trollen sÃ¥ stÃ¥r de i bastun”… sÃ¥ konstigt var det inte ändÃ¥ – vi hade ingen farstu men bastu hade vi. SÃ¥ jag säger sÃ¥ idag ocksÃ¥. Bastu.] Färdas framÃ¥t i tiden kan man däremot göra redan idag – om man flyger säg över Atlanten, sÃ¥ gÃ¥r tiden lite lite lite lÃ¥ngsammare än vad den gör här nere pÃ¥ jorden. För ju närmare ljusets hastighet man färdas – desto lÃ¥ngsammare gÃ¥r tiden. Fucked up, jag vet! Men sÃ¥ är det. [Det allra mest skruvade som finns är att man kan aldrig färdas snabbare än ljusets hastighet – för dÃ¥ skulle man vara framme vid slutdestinationen innan man startade. Crazy.]

I fredags var jag förresten pÃ¥ Judit & Bertil igen. De lider verkligen av sviterna efter Schenström & Pihlblad-affären – eller ja, lider gör de väl kanske inte, Brendan F. Behan sa ju pÃ¥ sin tid att “All publicity is good publicity except for your own obituary.” och lite sÃ¥ är det väl… Nu har de [pÃ¥ J&B] komponerat ihop ett vinpaket… strÃ¥lande idé! [För den oinvigde kan det vara lämpligt att tillägga att Schenström & Pihlblad enligt utsago drack vin för 945 kronor.] I övrigt Ã¥t vi middag där i fredags och efter det fullkomligt hängav jag mig Ã¥t baren, där Andreas stod, det beställdes B52:or, Sève Fournier, Hallonmojitos och champagnedrinkar natten igenom… Helt klart det allra bästa stället att ha som sitt andra vardagsrum. SÃ¥, mina vänner – bege er dit en tisdagkväll, ät Wallenbergaren, pastan eller anklevern, drick ett glas rödvin och lev livet. Om ni sen kommer hem och med ärlighet i rösten kan säga att ni aldrig vill gÃ¥… nej, förresten – om ni sen kommer hem och med ärlighet i rösten kan säga att ni inte känner att det är där ni kommer hänga frÃ¥n och med nu – dÃ¥ är jag den första att beklaga. Ni har missat livet.

Dagens Jack Handey:
“My young son asked me what happens after we die. I told him we get buried under a bunch of dirt and worms eat our bodies. I guess I should have told him the truth – that most of us go to Hell and burn eternally – but I didn’t want to upset him.”

Jack Handey är förresten en sÃ¥n där person som gränsar lite till djuplodande vetenskap à la partikelfysik och modern embryologi – ju mer du vet desto mindre förstÃ¥r du. Visst kan strofer som hans “On the other hand, you have different fingers.” vara genomgeniala men jag mÃ¥ste ändÃ¥ säg att hans storhet kommer pÃ¥ skam ju mer man läser av honom… hans skämt saknar ju poäng. Fast det är ju det som är poängen… Hmm… Jo, han är nog ett geni. PÃ¥ riktigt. Lite av Saturday Night Live:s Einstein.

Okej, ny vecka imorgon. Nu kör vi!

Er blodgrape,

Bapelsin

Vinnande sätt…

Mon October 29, 2007, 22:39

(För 132 Ã¥r sen föddes drottning Marie av Rumänien. Hon dog i början av oktober 1938 och var nog egentligen mest känd för att ha varit just drottning av Rumänien – och dessutom innan dess prinsessa av Edinburgh, men det till trots kan jag inte lÃ¥ta bli att förundras och le Ã¥t hennes totala brist pÃ¥ förstÃ¥else av människor som kanske inte hade samma… ja, stamtavla som hon. Ett skönt citat jag kan dra mig till minnes är hennes “Mode finns till för kvinnor utan smak, etikett är för människor utan börd.” Ja, sen finns det ju givetvis andra, mer drottningvärdiga citat [därmed inte sagt att de är ödmjuka eller bubblar av självkännedom], som “Jag är den vackraste drottningen i Europa.” För jag menar, trots allt – vid tillfället fanns det ju “bara” ett tjugotal drottningar. Som sagt, ödmjuk och total brist pÃ¥ hybris. Eh…)

En sak ska jag säga medan jag ändÃ¥ har den pÃ¥ tungan: “Those Dancing Days”. Nog sagt. Eller vänta, inte nog sagt – deras trummis kommer bli ett kvinnligt svar pÃ¥ Buddy Rich – men det ska i samma andetag sägas att kombinationen Gene Krupa och Buddy Rich visade sig vara helt vansinnig [där snackar vi magi pÃ¥ riktigt] sÃ¥ i egentlig mening behöver hon en parhäst för att pÃ¥ riktigt bli en Buddy Rich-matrona. Hur som helst – Those Dancing Days.

Jag har hamnat i ingenmansland i mitt känsloliv. Vart jag än gÃ¥r sÃ¥ finns det donnor som rakt igenom förtjänar uppmärksamhet frÃ¥n hunkar som jag – sÃ¥ det ger jag dem. Men jag kan inte ge sÃ¥ mycket mer än uppmärksamhet, det är mitt stora gissel. Dessutom har jag förärats med en förmÃ¥ga att säga rätt saker, ge damerna Blicken, vara lÃ¥ng, stilig och dessutom vara ett med min doft Bvlgari – sÃ¥ innan jag hunnit komma till den punkt att jag inte har nÃ¥gon mer uppmärksamhet att ge sÃ¥ har damen i frÃ¥ga allt som oftast fattat tycke för mig. Stort gissel. Hur som helst sÃ¥ finns den där, repliken, malande nÃ¥gonstans i bakhuvudet: “Jag är inte redo för nÃ¥got förhÃ¥llande än.” Jag har tyckt att den är sÃ¥ töntig – hittar man nÃ¥gon man tycker om sÃ¥ är man ju redo! – men i detta nu kan jag inte göra annat än att upprepa den i mitt inre som ett slags mantra och bara hoppas att jag inte hinner sÃ¥ra nÃ¥gon innan jag är redo. Oh well. Om inte annat fÃ¥r jag helt enkelt celibatera för ett tag och hänge mig Ã¥t mina eviga ouppnÃ¥eliga mÃ¥l; Hanna som var min och sen bestämde sig för att aldrig mer vara det, Emelie som en gÃ¥ng var pÃ¥ väg att bli min och Hanna som nog ens aldrig vetat om att hon upptagit mina tankar… om dem förtäljer jag intet men de är för alltid inpräntade i sinnet.

Dagens fundering:
Tror ni att man minns färre saker när man är gammal? AlltsÃ¥ att det blir färre och färre saker man lägger pÃ¥ minnet… Jag tror det, eller alltsÃ¥ – när man är riktigt liten sÃ¥ minns man saker utan att göra det medvetet men trots det sÃ¥ är det ju en oändlig mängd information som hjärnan processar – när man sedan blir gammal sÃ¥ är det ju de facto inte alls lika mycket nytt som kräver att hjärnan arbetar för högtryck… Ã… andra sidan känns det som att hjärnan alltid är upptagen med nÃ¥got – annars skulle man vara tom pÃ¥ tankar… och det blir man nog aldrig. Hoppas jag.

Givetvis gick det inte mer än en vecka innan mitt halvdana löfte om tvÃ¥ uppdateringar i väckan gick om intet men jag kan ju fortfarande hävda min egen fullkomlighet som människa och därigenom peka pÃ¥ det faktum att det säkerligen kommer mynna ut i minst tvÃ¥ inlägg per vecka i s n i t t … Just det!

Okej, mer en annan dag.

Er vip,

Vap