i n d i a n s o m m a r

Ögonblicklig inspiration…

Thu October 25, 2007, 22:56

(Dagens person är: Billy Barty. Han föddes pÃ¥ dagen för 63 Ã¥r sen men gick dessvärre bort redan 2000. Han var en amerikansk skÃ¥despelare som hade en diger karriär bakom sig, eller vad sägs om filmer som: “Chico and the man”, “Sigmund and the Sea Monsters” eller “Jungle Jim in Pygmy Island” för den delen… Okej, saken med Billy var det att han var drygt 1.10 lÃ¥ng. SÃ¥ hans citat “Try being my size and going into a public restroom.” är helt hysteriskt… d e t är självironi!)

Okej, bara för att visa att jag är en mycket hedervärd ung man [för övrigt är snygg, härlig, tillgänglig, lÃ¥ng, stilig och charmerande är andra adjektiv som lätt skulle kunna göra sig pÃ¥minda om man har mig i tankarna] som har för avsikt att frÃ¥n och med nu skriva minst tvÃ¥ inlägg i veckan här, kommer här innestÃ¥ende veckans första. Efter att ha spenderat förra veckan hemma i sjuksäng [hmm… ja, bortsett frÃ¥n ett gästspel pÃ¥ Judit & Bertils treÃ¥rsjubileum dÃ¥, vill säga] sÃ¥ har jag Ã¥terkommit till jobb och liv med helt oanade krafter – ingenting är jobbigt, “lätt att jag kan köra övertid chefen!” och trots allt det sÃ¥ kommer jag i säng i helt vanvettigt bra tid o c h kliver upp osannolikt tidigt. En veckas rast och vila är kanske det vi alla behöver sÃ¥ här en bit in pÃ¥ hösten, men om jag fÃ¥r ge er ett rÃ¥d – simulera – det är fett trÃ¥kigt att ligga hemma och vara sjuk pÃ¥ riktigt. [Samvetskval? Äsch – tänk Oscar Levant: “Jag har aldrig samvetskval – i synnerhet inte när jag har fel.”]

Jag har en bekännelse att göra ocksÃ¥. Idag när jag satt pÃ¥ kontoret och halvlyssnade pÃ¥ Radio Stockholm sÃ¥ tillkännagavs det att Mikael Nyqvist ska spela rollen som Mikael Blomkvist frÃ¥n Stieg Larssons Millenium-trilogi. DÃ¥ sa han att “…jag hade bestämt mig för att vara den sista i Sverige att läsa böckerna, men nu när jag blev tillfrÃ¥gad om att spela rollen sÃ¥ var jag tvungen.” och vidare “…de är magnetiska.” Min bekännelse är den att jag har exakt samma aversioner som Nyqvist gentemot kioskvältare men att jag nästan exakt samtidigt börjat läsa jag med. Och de Ä R magnetiska. [Själv har jag en ganska outvecklad teori om att de har pudrat varje blad i böckerna med en sällsynt form av kokain som är sÃ¥ reaktivt att det helt enkelt tar sig in i kroppen via fingertopparna – och att man därmed bokstavligt talat blir beroende av boken… vadÃ¥ konspiratoriskt?!] Jag har en lÃ¥ng rad av böcker jag helt enkelt bestämt mig för att inte läsa just pÃ¥ grund av det faktum att folkopinionen är sÃ¥ stark för böckerna – listan inbegriper, bland annat, Sagan om Ringen, Liftarens guide till Galaxen, allt med Liza Marklund [fast där handlar det snarare om ett förakt för folk som zätafierar svenska sprÃ¥ket och det faktum att Liza Marklunds svenska fÃ¥r en treÃ¥rings sprÃ¥kliga eskapader att framstÃ¥ som nobelprismaterial], Populärmusik frÃ¥n Vittula… ja… sÃ¥n är jag. Det hela bottnar säkerligen i min totala brist pÃ¥ självkännedom och min djupbottnade egotism – självfallet mÃ¥ste väl ändÃ¥ jag vara mer komplicerad och mÃ¥ngfacetterad än de miljoner med svenskar som läst de böckerna och älskat dem? :) Som sagt – oöverträffat överjag, jojo. Hur som helst – Millenium-trilogin, börjar man läsa är man fast. Och tids nog kommer jag säkerligen plöja igenom de andra no-no-böckerna [förutom Marklund – där är det Ã¥tervändsgränd] – dessutom är jag lÃ¥ngt frÃ¥n sÃ¥ självgod som jag troligtvis ger sken av…

Dagens fundering:
Vad är tid? Jag förstÃ¥r ju att en sekund är en sekund [även om jag var lite förvirrad när jag var liten och sÃ¥g pÃ¥ boxning i OS – “…sekunderna har en minut pÃ¥ sig efter att gong-gongen gÃ¥tt” – och jag som tioÃ¥ring: “what the fuck?!”, som 29-Ã¥ring inser jag att det var sekonder de pratade om, nÃ¥ja, nog ordat om det] och att ett dygn begränsas ganska effektivt av solens upp- och nergÃ¥ng. Men defenitionen pÃ¥ en sekund är som bekant [!] “9 192 631 770 perioder av den strÃ¥lning som motsvarar övergÃ¥ngen mellan de tvÃ¥ hyperfinnivÃ¥erna i grundtillstÃ¥ndet hos atomen Cesium-133” – sÃ¥ egentligen definierar man ju tid med tid; för varje period tar en liten yttepyttetid. Och om man lägger ihop dem fÃ¥r man en sekund. SÃ¥ i mina ögon skulle det, lite grovhugget, vara samma sak att säga: “En sekund är den tid det tar för tusen saker, som var och en tar en millisekund, att hända.” Egentligen vet jag väl själv inte riktigt vad det är jag undrar men det känns som att man inte kan förklara tid. Tiden bara finns, den är liksom som luft förutom att den är totalt abstrakt men ändÃ¥ sÃ¥ allerstädes närvarande. Eller som Grynet skulle sagt: “AssÃ¥, helt sjuuuukt!”

Slutligen – en liten bloglog, de som jag läser dagligdags och varför jag gör det:

*Snygg, men liten bakom* – hon är vacker som en sommarmorgon men har en tunga som är vass som ett [en?] wakizashi. MÃ¥ sÃ¥ vara att citatet är taget ur sitt sammanhang men jag menar – är hon inte helt ljuvligt underbar: “Jag är snygg och smal och klär mig hyfsat. Okej, jag är inte sÃ¥ trevlig, och jag gillar inte sex, men jag ger grymma avsugningar och jag lagar sjukt god mat.” Sweet! :)

Betraktelser frÃ¥n baren – min trogne bundsförvant Björn ger ord Ã¥t sina tankar vad det gäller drinkar, Sydamerikanskt kött och mjöd. Att han sedan rÃ¥kar vara en av “the Fernet Four” gör honom bara till en än mer hedervärd person!

Kanonmat – mannen utan hämningar sÃ¥ länge det handlar om kött. Jag menar – karln slaktar vildsvin i sitt minikök pÃ¥ Kungsholmen [eller var han nu hÃ¥ller till], bara en sÃ¥n grej gör ju att man förtjänar hjältestatus!

Vuxendagiset – jag och min parhäst Räkan gör oss roliga pÃ¥ vÃ¥ra vänners bekostnad, det började som ett internt skämt men har vuxit ur sina kläder och fungerar numera som en utmärkt startportal för folk som söker pÃ¥ “Vuxna i blöja” [Google Analytics regerar!]… :)

Saknas din blog? Berätta för mig varför du läser min sÃ¥ lovar jag att läsa din…

Nog för ikväll, imorgon frÃ¥n fem pÃ¥ eftermiddagen träffas jag, och ovan nämnda avdankade barmänniska Björn, lättast pÃ¥ 59°31’56.59″ N, 18°03’16.26″ Ö – kom och gör oss sällskap!

Er falstaff,

Fakir

Varvning av livet…

Tue October 16, 2007, 18:46

(På torsdag klockan fem på eftermiddagen, Bergsunds Strand 38. Var där och bli vacker eller var någon annanstans och sörj.)

Innan jag gör nÃ¥got annat ska jag ta tillfället i akt och dra ut riktlinjerna för mitt nya liv; jag är singel, tjugonio Ã¥r gammal, fast anställd medicinteknisk ingenjör, lÃ¥ng, snygg och sÃ¥ har jag stora händer. Förutöver det ska det tilläggas att jag är beroende av Dagens Nyheter, Trocadero och franska Tintinalbum. SÃ¥, med det ute ur världen – come ‘n’ get me girls!

NÃ¥väl, lÃ¥t oss sÃ¥ sakteliga börja med en resumé av de senaste arton mÃ¥naderna [anledningen till att jag, helt oförhappandes, tar arton mÃ¥nader är att det är pÃ¥ ungefär hur länge jag var fast i förhÃ¥llandets kätteri]. DÃ¥ jag lider av grav narcissism sÃ¥ ska jag givetvis börja med att citera mig själv: “IgÃ¥rkväll sökte jag [mitt första jobb] och jag är väl sÃ¥ medveten man nu kan vara om att det kommer vara säkert hundra sökande men ändÃ¥ tror jag, näst intill vet, att pÃ¥ nÃ¥got underligt sätt kommer jag vara en av de som kommer i frÃ¥ga.” Det skrev jag den Ã¥ttonde december förra Ã¥ret. Nu är det den tjugotredje augusti och jag har fÃ¥tt jobbet. Inte bara sÃ¥ att jag har fÃ¥tt jobbet, det var “bara” ett vikariat, jag har numera en egen tjänst, eget ansvar [över folks liv, faktiskt] och bÃ¥de ny telefon och bil [jo, faktiskt – en metallicblÃ¥ Polo Turbo – det fina i krÃ¥ksÃ¥ngen är att jobbet betalar] och eget postfack. NÃ¥väl, Ã¥ter till ämnet – det är nästan sÃ¥ att jag blir lite rädd för ödet, har det planerat att jag ska dö en ond, majestätiskt brÃ¥d död nÃ¥gon gÃ¥ng inom en snar framtid eller varför har det bestämt sig att ge mig en sÃ¥n här smörfil i livet? Jag menar, jag sökte ju andra jobb [mitt ratio pÃ¥verkades faktiskt – nu har jag sökt sju jobb pÃ¥ riktigt men Ã¥ andra sidan är jag nu inne pÃ¥ min nionde tjänst sÃ¥ jag ligger fortfarande bra till i plus-minus-ligan] och var i stort sett beredd pÃ¥ att antingen bli arbetslös, fast pÃ¥ ett coolt sätt [kan man bli det?], alternativt hänge mig själv Ã¥t mitt jobb pÃ¥ banken och totalt Ã¥sidosätta alla känslor jag har om att jag egentligen vill jobba med medicinsk teknik. I alla fall, den första mars jobbade jag min första dag pÃ¥ Södersjukhuset som Medicinteknisk Ingenjör, min ingÃ¥ngslön var högre än medellönen för yrket och sedan första juli är jag dÃ¥ fast anställd med en liten nätt löneökning pÃ¥ 2 500 som plÃ¥ster pÃ¥ sÃ¥ren [eh…]. Ja. Nog om detta.

FörhÃ¥llandets kätteri ja… jo, det är väl kanske inte riktigt sÃ¥ man förväntas beskriva det, men Ã¥ andra sidan är det allt som oftast en dans pÃ¥ rosor – och inte som i mitt fall; en lÃ¥ng väntan pÃ¥ att repa mod nog att droppa treordsbomben “Vi. MÃ¥ste. Prata.” Vi blev tillsammans i januari 2006 och jag var himlastormande kär ungefär till den sommaren, ni vet när den där totalt oskuldsfulla förälskelsen ska övergÃ¥ i djupbottnad kärlek. Istället för att följa kärlekens ABC visade min [numera före detta] flickvän upp andra sidor av sig själv – svartsjuka, grälsjuka, misstänksamhet och det som jag gillar minst – förmÃ¥gan att alltid se pÃ¥ livet frÃ¥n den mörka[ste] sidan. Men sommaren bestod i och för sig av skiftarbete frÃ¥n undertecknads sida och jag kände väl att det kanske var sÃ¥ det fick vara under sommaren – att ses udda tider och inte sÃ¥ ofta som man vill tär. Det skulle säkert bli bättre senare… eller ja, nja, kanske inte – till hösten skulle ju flickvännen flytta till Tyskland i ett Ã¥r. Men det fÃ¥r ju gÃ¥ det med… Väl i Tyskland styrs humöret pÃ¥ henne till att bli nÃ¥got i stil med “varför-planerar-du-inte-ditt-liv-efter-att-komma-hit-och-hälsa-pÃ¥-mig-för-jag-skiter-väl-i-om-du-skriver-
ditt-examensarbete-jag-ska-ju-vara-viktigast-i-ditt-liv-inte-sant?” och kollisionen oss emellan var sÃ¥ smÃ¥ningom oundviklig. DÃ¥ uppstÃ¥r nästa dilemma; eftersom tremÃ¥nadersregeln* passerats med rÃ¥ge stod jag rÃ¥dvill och tänkte “Ska jag Ã¥ka ner till Tyskland, betala flygbiljett, tÃ¥gresa och annat – för att göra slut. Det är ju typ 2 500 down the drain…”. Det andra alternativet var inte mycket bättre det i och för sig; “…eller ska jag lÃ¥ta henne Ã¥ka till Sverige, för att hälsa pÃ¥ mig, och dÃ¥ ta upp det, när hon väl är här?”. Ni inser säkert att inget av alternativen var särskilt lockande sÃ¥ istället utarbetade jag en masterplan som… funkade sÃ¥där. Det handlade om att mÃ¥ bra, sÃ¥ bra man kan efter omständigheterna. Eftersom vi sÃ¥gs ibland [typ varannan mÃ¥nad] hade jag frihet [under ansvar givetvis] att träffa vänner och göra precis som jag ville den tid vi inte sÃ¥gs. Och när vi väl sÃ¥gs kunde jag [eller vi bÃ¥da, jag är ganska säker pÃ¥ att hon nÃ¥gonstans längst inne förstod att det aldrig skulle hÃ¥lla] leka ett lyckligt par medan det vi nog egentligen gjorde var att inte lÃ¥tsas om att de rätta känslorna inte fanns där och istället drog nytta av de mer köttsliga företrädena ett förhÃ¥llande tillhandahÃ¥ller… :) När hon dÃ¥ sedan dök upp i Sverige efter ett Ã¥r tog det inte mer än tvÃ¥ veckor innan jag kände att om känslorna knappeligen räckte till att ses varannan mÃ¥nad – dÃ¥ är de ljusÃ¥r ifrÃ¥n att räcka till att ses varje dag. NÃ¥väl, över till nästa del.

* TremÃ¥nadersregeln gÃ¥r ut pÃ¥ att om man har varit tillsammans med en tjej mindre än tre mÃ¥nader sÃ¥ fÃ¥r man göra slut pÃ¥ vilket sätt som helst; lapp i fickan, mail, skicka en kompis, sms eller bara sluta höra av sig. Och observera att det här är en regel som tydligen är allmänt vedertagen; jag fick reda pÃ¥ den av chefsekonomen för akutmottagningen pÃ¥ Södersjukhuset – bara en sÃ¥n grej…

Och nu är det inte den tjugotredje augusti längre utan snart samma datum i oktober; vilket i sin tur innebär att jag varit singelkvist i tvÃ¥ mÃ¥nader… man skulle väl lätt kunna säga att jag saknar min före detta flickvän men det vore en lögn – jag saknar inte henne utan jag saknar det jag önskar att jag hade haft med henne [läs: egentligen saknar jag ingenting]. Veckorna ägnas numera Ã¥t att odla legendstatus pÃ¥ Judit & Bertil [alla som är nya där kommer alltid fram till mig och min vapendragare Björn och presenterar sig eftersom de hört att vi “nästan bor där”], lära mig pÃ¥ nytt det faktum att en blick frÃ¥n en flicka numera ska följas upp snarare än ignoreras med flickvännen i bakhuvudet, jobbajobbajobba och njuta av livet. Hur spenderar du dina veckor?

Dagens fundering:
Om man bestämmer sig för att hela tiden leva i nuet [rent tankemässigt alltsÃ¥ – fysiskt sett lever man ju jämt och ständigt i nuet] – betyder det dÃ¥ att man inte har nÃ¥got att leva för eftersom man aldrig blickar framÃ¥t? Jag har en liten dröm som jag när dÃ¥ och dÃ¥ – att ha en kalender som bara sträcker sig en dag framÃ¥t. Tänk att bara lÃ¥ta sig själv planera en dag i förväg hur ens liv ska se ut, vad man ska göra och vem man ska träffa. Vore inte det magiskt, spännande, hisnande och originellt? Sen är väl den krassa sanningen den att det inte spelar nÃ¥gon roll hur lÃ¥ng eller kort almanacka man har – oavsett vilket sÃ¥ förväntas man dyka upp pÃ¥ jobbet pÃ¥ mÃ¥ndagmorgonen och alla andra morgnar förutom de förlovade lör- och söndagarna… oh well. När jag blir stor – dÃ¥ ni…

För övrigt ska jag säga att jag har svÃ¥rt att förstÃ¥ hur moderna samhällen kan överleva egentligen – eftersom jag numera är fast anställd har jag nÃ¥got som kallas för “betald semester”. Det betyder att jag är nÃ¥gonstans, var som helst i världen förutom pÃ¥ jobbet, och fÃ¥r betalt. Ja, ni läste rätt – jag fÃ¥r betalt trots att jag inte jobbar. Okej, det är helt sjukt – jag vet, men känn pÃ¥ den här: Jag fÃ¥r M E R betalt när jag är pÃ¥ semester än när jag är pÃ¥ jobbet! What the fuck?! Varför ska jag jobba dÃ¥ för om jag fÃ¥r mer pengar när jag inte jobbar? [Okej, jag har ju insett nu att man “bara” har fem sÃ¥na här golden weeks per Ã¥r men ändÃ¥ – systemet är ju sjukt.] Eftersom jag insett det ljuvliga i systemet har jag givetvis snillat till det sÃ¥ nästa Ã¥r kommer jag ha Ã¥tta veckors betald semester! Ohh come to mama!

Slutligen; veterinärer med självlockigt hÃ¥r växer inte pÃ¥ träd direkt…

Jag är tillbaka!
Ja, galla är bikt!

Er fårherde i förskingringen,

Nero

Förebyggande identitet…

Fri December 8, 2006, 13:51

(Dagens person är Buck Henry. Han är en amerikansk författare som imorgon fyller 70 Ã¥r. Bland hans mest kända verk ingÃ¥r epos som “The Owl and the Pussycat”, eller vem känner inte igen “The Day of the Dolphin”? [Inte jag.] I alla fall, han fick i alla fall frÃ¥gan en gÃ¥ng om vad han tyckte om presidentposten i USA, varpÃ¥ han svarade: “We need a president who’s fluent in at least one language.” Jo. SÃ¥ ligger landet. Skönt uttalande tycker jag.)

Förresten – jag har sökt mitt allra första riktiga jobb. IgÃ¥rkväll sökte jag och jag är väl sÃ¥ medveten man nu kan vara om att det kommer vara säkert hundra sökande men ändÃ¥ tror jag, näst intill vet, att pÃ¥ nÃ¥got underligt sätt kommer jag vara en av de som kommer i frÃ¥ga. Har man bara en epikuréisk världssyn, en smula självdistans kryddat med ditoförtroende och sist men inte minst en blandning av total naivitet blandat med brist pÃ¥ respekt för livet [missförstÃ¥ mig rätt – inte sÃ¥ att jag inte respekterar livet men jag lÃ¥ter inte respekten leva sitt eget liv, den fÃ¥r leva mitt] sÃ¥ ordnar det sig alltid. Jag har sökt ett jobb rent formellt i hela mitt liv [tvÃ¥ numera] och jag har fÃ¥tt Ã¥tta, sÃ¥ mitt ratio är ganska okej. [För er som läser men aldrig fÃ¥tt jobb trots att ni sökt hundratals – jag lider med er men i dagsläget kan jag inte göra mycket annat än att försöka förstÃ¥ vad ni fÃ¥r stÃ¥ ut med, men endera da’n gör jag väl er sällskap Ã¥ andra sidan. Peppar peppar, ta i trä, tvi tvi tvi!]

Jag har funderat pÃ¥ en sak, jag lyssnar nästan aldrig pÃ¥ musik. Jag vet inte varför det är sÃ¥ men de enda gÃ¥ngerna jag ackompanjeras av toner är när jag badar eller skriver. Musik färgar sinnet pÃ¥ ett sätt som gör att jag inte riktigt känner att det är livet. Antagligen är jag väl lite väl generaliserande men ändÃ¥ sÃ¥ är det sÃ¥ att det bara är när jag badar och när jag skriver som jag känner att det är legitimt att ha ett färgat sinne. “Men vanliga livet dÃ¥, typ när du Ã¥ker tunnelbana?”, säger ni. “Jag lyssnar pÃ¥ livets musik.”, svarar jag. För det är sÃ¥ det är, varje dag är som ett uruppförande av en ny symfoni som aldrig nÃ¥gonsin har spelats och alla instrument finns med, det gäller bara att hitta dem och – framförallt – att uppskatta dem. SÃ¥ ploppa ur lurarna nästa gÃ¥ng ni Ã¥ker tunnelbana och försök avgöra om just den dagen bäst identifieras med Albrechtsberger eller Hummel… Men det är väl sÃ¥ det är här i världen – allt gÃ¥r att se pÃ¥ med olika ögon [vilket i sin tur torde göra varje dag till ett konstverk likväl som en sinfonietta] och även om jag vet att jag alltid har rätt sÃ¥ handlar det till syvende och sist om att övertyga er om det faktumet. [Som alltid ödmjuk och underdÃ¥nig som fÃ¥, inte sant? :]

Dagens fundering:
Tror ni att livet egentligen byggs upp av val? Varje dag finns det ju miljoners miljoner smÃ¥ val, avgöranden, som man själv ska ta ställning till – och ocksÃ¥ fattar beslut om – trots att man egentligen inte tänker pÃ¥ det. Eller tror ni att det finns nÃ¥got centra i hjärnan som fattar besluten trots att man inte är medveten om det. Kanske är det sÃ¥ att de 30% som man säger sig veta att man utnyttjar av hjärnan bara är den del där man är medveten om tankarna man har. Resterande 70% handlar det om omedvetna tankar och eftersom det liksom är givet per definition sÃ¥ kan man ju inte veta om man tänker de och alltsÃ¥ gÃ¥r det inte heller att mäta hur, eller om, man använder den stora delen. Eller ocksÃ¥ är det väl som sÃ¥ ofta annars – det är jag som tänker för mycket.

Inte så långt idag men jag är inne på slutfasen i examensarbetet. Den nittonde december är det dags, efter det har jag en sista tenta kvar i början av januari och sedan är jag klar. Sju och ett halvt år senare är jag klar. Två examina, fyra olika utbildningar och till det över 230 högskolepoäng. Tjoflöjt. Jag har nog inte riktigt börjat greppa det än och separationsångesten kommer nog både vara svår och plågsam. Om det inte hade varit för pengarna alltså, tänk att ha pengar att l e v a för och inte bara pengar att finnas till för. Jag ska leva, det är nog det jag ska göra mest. Sen ska jag skriva mig på Bergsunds Strand 38 och hänga hos Pelle&Co och dricka gott vin, äta god mat och ljuga om mitt liv och leverne. Jag ska bli en epikuré helt enkelt.

Nåväl, tills senare är nu, mina vänner!

Và com Deus!

Er metodist,

Slinko

PS. Kommentera mera. Och påminn mig om att skriva om Frank Painter i nästa alster. Det är en bra historia. Överhuvudtaget är det bra människor ni ska påminna mig att skriva om. Just det. DS.

Drömmarnas galeas…

Sat November 25, 2006, 15:45

(Om två månader ska jag få min första riktiga lön. Har jag bestämt. Ungefär 23 500 brutto. Sen ska jag gå ut med min vän Björn, vi ska dricka champagne på Södra Teaterbaren och bli sentimentala över de svunna tiderna. Dagen efter ska jag banna mig själv och lova att jag aldrig ska göra av med så mycket pengar för att bara timmar senare gå ut och shoppa upp alla de tusen jag tänkt att spara. Det ska jag göra.)

Jag vet inte jag. Ibland känns det som att jag är del av ett förhÃ¥llande som kan betecknas som “rock’n’roll” – det är väldigt mycket känslor som gÃ¥r upp och ner. Själv är jag mer av filbunke-stilen som gÃ¥ng efter annan befinner mig pÃ¥ ett ganska jämnt stadie… vilket gör det hela lite jobbigt. Sen vet jag väl inte om det finns nÃ¥gon lösning pÃ¥ det hela men ibland handlar det väl inte alltid om att lösa problemen utan istället att erkänna att man har problem. SÃ¥ man fÃ¥r se… jag saknar henne. Flickan. Det gör jag. SÃ¥ det gör ont ibland.

NÃ¥väl, ikväll är det dags för annat – iväg till Mikey-Boy och inmundiga sÃ¥väl god mat som spiritusdrycker. Enda plumpen i protokollet torde vara att yours truly ska befinna sig pÃ¥ jobbet klockan nio imorgonbitti. Men, som man säger, man lever bara en dag [eller hur var det nu?]. Klart är i alla fall att jag som vanligt kommer vara pinsamt stilig i mina Replay-jeans, min alldeles röda tröja och över det min stickade Energietröja. Ã…h, det är det jobbigaste med att vara jag – att man mÃ¥ste slÃ¥ss för att bli av med alla beundrare. :)

Dagens fundering:
Varför är människor olika? Egentligen finns det ju, om man tänker sig det här holistiska perspektivet där vi är en pyttepluttplanet av en atoms storlek ute i universum som i sÃ¥ fall motsvarar typ… universum, ingen mening med oss människor. Vi fyller liksom ingen funktion. SÃ¥ egentligen är väl den rättmätiga frÃ¥gan varför vi finns, men det har jag accepterat [och är faktiskt lite tacksam för] – däremot, varför är vi inte likadana för? Allt hade varit sÃ¥ mycket enklare dÃ¥. Fast i och för sig, allt hade varit mycket mer meningslöst dÃ¥, det man inte behöver kämpa för är ju inte värt lika mycket som det man gÃ¥r genom eld för att fÃ¥… sÃ¥ ja. Det är bra att vi är olika. Jag önskar bara att jag kunde finna nÃ¥gon som var olik mig pÃ¥ ett sätt som tilltalar mig. Mycket. Oh well.

Och för att ni ska fÃ¥ klart för er; Jimmy Cliff och hans “Reggae Night” i högtalarna, armanis black code som doft och det är lördag. Läser ni det här ikväll sÃ¥ bege er till Judith & Bertil vid Hornstull och bjud mig pÃ¥ Champagne sÃ¥ lovar jag er evig trohet. Tjing tjing!

Förresten är det följande fem stadier jag, antagligen [dessvärre] kommer passer ikväll:

#1 – Smart
Det här är när jag plötsligt blir en expert pÃ¥ varje ämne. Jag kan allt och jag har ett omättligt behov av att dela med mig av mina kunskaper till alla som vill lyssna. I det här stadiet har jag ocksÃ¥ alltid rätt, och givetvis är personen jag pratar med väldigt bestämd. SÃ¥ jag spenderar timmar med att försöka övertyga nÃ¥gon att jag är smart. Vilket givetvis blir intressant när bÃ¥da är “smarta”…

#2 – Snygg
Här blir jag övertygad om att jag är den snyggaste personen i hela rummet och att alla tittar på mig. Jag börjar vinka till främlingar och bjuda upp dem eftersom de har beundrat mig hela kvällen. Jag står i centrum och alla ögon riktas mot mig eftersom jag är snyggast av alla på hela jorden. Och eftersom jag fortfarande är smart så kan jag dessutom prata om vad som helst med personen som tycker att jag är snygg.

#3 – Rik
Här blir jag helt plötsligt rikast i världen. Jag kan köpa drinkar till alla i hela baren och betala för det eftersom jag helt klart har en värdetransportbil full med pengar parkerad bakom baren. Jag kan också slå vad i det här stadiet. Givetvis kan jag ju fortfarande allt så jag kan ju vinna alla vad. Och jag behöver inte bry mig om hur mycket pengar jag slår vad om eftersom jag har alla pengar i hela världen. Jag börjar också köpa drinkar till folket i baren som beundrar mig eftersom jag är smartast, snyggast och rikast på hela jorden.

#4 РOd̦dlig
Jag kan mucka bråk med folk jag har slagit vad med eftersom de ändå inte kan skada mig. I det här stadiet kan jag även gå fram till pojkvännen vars flickvän har beundrat mig hela kvällen och utmana honom till en fight om kvinnans gunst. Eller pengar. Jag behöver inte oroa mig eftersom jag kan allt, har alla pengar som kan behövas till det här vadet och dessutom kan jag ta det slagsmål som eventuellt hägrar om det blir så.

#5 – Osynlig
Det här är det sista stadiet i min fylla. I det här läget kan jag göra precis allt eftersom ingen kan se mig. Jag kan ställa mig och dansa på ett bord, jag kan strippa för att imponera på folket som har beundrat mig hela kvällen eftersom resten av folket i rummet ändå inte kan se mig. Jag är även osynlig för personen jag bråkat med tidigare under kvällen. Jag kan gå på gatorna och sjunga för full hals (eftersom jag är smart och har absolut gehör) och ingen kommer bry sig eftersom de ändå inte kan se mig. Alla sociala hämningar är borta. Jag kan göra vad som helst. Ingen kommer någonsin att veta.

Ja. Förhoppningsvis hinner jag bara till stadie två innan det är dags för sängen. Wish me luck!

Er multiplikation,

Bobob

Mänskliga drag…

Thu November 23, 2006, 0:11

(Kjell Bergqvist mÃ¥ste vara Sveriges svar pÃ¥ Jack Nicholson. Han kan fÃ¥ en roll enkom för att han är Kjell Bergqvist, han behöver inte vara annat än sig själv sÃ¥ blir han helt makalöst bra, vilken roll han än gör. SÃ¥g ni honom inte nyss i “Den bästa sommaren” är jag den förste att beklaga.)

Jag har upptäckt en ny författare – en slags lättviktsversion av Cees Nooteboom som stundtals briljerar med sitt sprÃ¥k men som Ã¥ andra sidan sätter det hela i sank genom korthuggna meningar och en alltför lättrodd slentrianmässig intrig. Jag pratar i alla fall om HÃ¥kan Nesser och boken jag nu läst ut pÃ¥ Ã¥tta timmar är “Svalan, katten, rosen, döden” och vill det sig illa kommer jag drabbas av en liten Nesser-förkylning och sträckläsa de tidigare van Veeteren-verken men Ã¥ andra sidan har jag en Paul Auster, Zbigniew Kuklarzs “Hjälp jag heter Zbigniew” – för att inte tala om Siri Hustvedts “Vad jag älskade” som väntar pÃ¥ mig, sÃ¥ dÃ¥ kanske det känns lite tarvligt att hänge sig Ã¥t konsumtionslitteratur, lÃ¥t vara av yppersta klass. NÃ¥väl. Detta om detta.

Förresten är jag numera en ärrad hjälte. Jag har, sedan drygt en vecka sedan, ett par centimeter lÃ¥ngt ärr ovanför vänstra ögonbrynet. Den officiella versionen är givetvis att det var en Bandido som gav sig pÃ¥ mig och jag var tvungen att freda mig genom att ge den skurken en dansk skalle – och han finns inte längre. Den sanningsriktiga varianten är väl nÃ¥got mindre macho i sin framtoning och kanske aningen mer tragikomisk – sensmoralen är i alla fall den att man inte ska springa till tÃ¥get med oknutna skosnören. Oh well. “Pain is temporary, glory is forever, chicks dig scars.”, som det heter.

Nu ska jag göra en bekännelse – jag lär mig aldrig. Sedan tio Ã¥r tillbaks har jag ideligen försökt att fÃ¥ till det här med lÃ¥ngdistansförhÃ¥llanden; vi har Ã…mÃ¥l, Växjö, Düsseldorf, Lund, Karlstad och Göteborg som exempel och man kan ju lätt tro att en människa med ett sÃ¥ vidunderligt intellekt som undertecknad [o nej, självkänslan är det inget fel pÃ¥ trots den lÃ¥nga frÃ¥nvaron frÃ¥n skrivandet] skulle kunna dra lärdom av sina misslyckanden och tillkortakommanden men nej. Nu är det alltsÃ¥ Aachen som gäller där min flickvän hÃ¥ller till för studier i ett Ã¥r och än sÃ¥ länge är det väl inte direkt den lyckliga och sorglösa tillvaro som man hoppas pÃ¥, tvärtom känns det stundtals som att det är avstÃ¥ndet som gör att vÃ¥rt förhÃ¥llande hÃ¥ller ihop… det är som att när vi är borta frÃ¥n varandra kan man drömma att allt är perfekt medan när vi väl ses sÃ¥ slÃ¥r verkligheten till och vi blir ense om att ett förhÃ¥llande mÃ¥r bäst av närhet. I alla fall är det sÃ¥ att jag älskar henne alltjämt och det gör det värt att inte lära sig.

Dagens fundering:
Finns det tankar som man inte kan tänka? Eller är det sÃ¥ att de inte kan existera eftersom en tanke bara existerar när den väl är tänkt? För en tanke, själva pÃ¥fundet alltsÃ¥, är ju pÃ¥kommet av oss människor – det är ju ingen fysisk storhet eller nÃ¥got absolut naturfenomen. Kan en tanke dÃ¥ existera innan den är tänkt eller kan den ens existera när den är tänkt, eller när den tänks? Jag tror att man kan göra en liten analogi till livet – det finns ingen framtid eller dÃ¥tid, det finns bara nutid. Tankar finns bara, det finns inga tankar som kommer tänkas eller nÃ¥gra som har tänkts. Bara de som tänks.

När jag blir stor vill jag bo i ett arkitektritat hus och om man tittar pÃ¥ VillAnn, av Gert WingÃ¥rdh, kan man tänka sig nÃ¥got som i stort sett ser ut helt tvärtom men ändÃ¥ lika snyggt, sobert och eget. Fast jag mÃ¥ste – m Ã¥ s t e – ha plats för bokhyllor en masse i mitt eget bibliotek, stora vita väggar för tavlor och ett kök som man ska kunna leva i. Detta förutom högtalare och biofÃ¥tölj i badrummet dÃ¥ sÃ¥klart.

Men nu – nu är det dags för lite amerikansk kvalitetspolitisk propaganda à la Vita Huset – ett avsnitt West Wing. Jo.

Er rentré,

Latin

PS. Finns ni kvar? DS.