i n d i a n s o m m a r

Don’t know much about history…

Tue February 23, 2010, 0:01

(Two other people who are born on the 20th of May are Cher [or Cherilyn Sarkisian as her name is] and Adela Rogers St. John. Now, at first glance they might not seem to have that much in common – but I’d say that apart from the obvious – the were born the same day – it is also clear that they had probably had a streak of bad luck when it comes to men… Cher once said “the trouble with some women is that they get all excited about nothing—and then marry him.“, which I think is kind of funny and sad at the same time – while miss St. John said “there is so little difference between husbands you might as well keep the first.“, something that points to the conclusion that she’d tried a few…)

Ohoj folket! Kvällens inlägg kanske inte kommer bli det längsta men jag kan redan nu säga att i i n d i a n s o m m a r s historia sÃ¥ är det lätt det intellektuellt tyngsta [detta trots att de bÃ¥da professorsgiganterna som putsat till eposet inte är nÃ¥gra intellektuella sumobrottare utan snarare farbror bjowi och undertecknad själv] – nÃ¥got som i sig kanske inte är nÃ¥gon direkt värdemätare i och med att mina monologiska filosoferingar inte direkt gör att man fÃ¥r eksem av all hjärngympa… men ändÃ¥. Läs och njut – eller om ni inte känner er helt upplagda för kvasifilosofisk psuedovetenskap [varför man nu inte skulle vara upplagd för det?!] sÃ¥ är det bara att hoppa vidare:  visa

Idag har varit en sÃ¥n där dag – ni vet, man börjar jobba klockan Ã¥tta, tar en kvarts lunchrast och när man tolv minuter senare slÃ¥r en släng pÃ¥ klockan sÃ¥ är hon halvfem och fem minuter efter det är hon nio och man har inte hunnit äta middag. Jag vet att jag högst troligtvis klagar inför döva öron, i synnerhet med tanke pÃ¥ väderbryderierna hemma i Sverige, men till detta ska sen läggas att det idag var helt outhärdligt varmt! Summa summarum sÃ¥ har dagen varit produktiv, tvÃ¥ besök till byggsiten har hunnits med och tills nu 37 mail, tvÃ¥ samtal till Sydafrika och fyra samtal till Tyskland, imorgon är det dags för the Bush Canteen igen och ikväll har middagen bestÃ¥tt av varma koppen-soppa och insmugglat Wasa GrovrÃ¥g. Yes. Hur har er mÃ¥ndag varit? Är det nÃ¥gon som läser som är förskonad frÃ¥n trafikkaoset i Stockholmstrakten?

I helgen passade jag på att ta med PO ut på stan lite, stackarn har jobbat med det här projektet i varierande grad sen 2007 och trots att han varit i Ghana åtminstone en tjugo gånger sedan dess så har han aldrig sett något annat än kontoret och vägen till och från flygplatsen. Här har vi en kvällsbild från the Golden Tulip.

Och söndagen spenderades totalt traditionsenligt på stranden i sällskap av en öl och en god bok. S.O.P. för söndagar i Ghana helt enkelt.

Det är nog tröttsamt att höra och se, men stranden är verkligen oändlig och himlen är verkligen blå.

Sen tröttnade jag på att bara dricka öl och läsa bok, så jag bestämde mig för att pyssla lite i sanden.

Man m å s t e se cool ut om man ska vara förman på bygget!

Okej, att de älskar skyltar i det här landet vet nog de flesta av er vid det här laget – men att man slÃ¥r mynt av olika religioner pÃ¥ skyltarna var en nyhet även för mig… Judar Ltd – nu letar jag bara efter Kristna & Co, Muslimer & Sons och Scientologer Corp.

Jag har hittat dem! Skorna – jag har hittat skorna jag ska ha till min outfit! “Dingo – He’s no ordinary Joe.” Perfekt!

Dagens fundering:
Hur otidsenligt är det egentligen inte med post? AlltsÃ¥ riktig post, där brevbäraren kommer och delar ut den. Det känns för mig, om jag tänker pÃ¥ det [vilket jag givetvis gjort] extremt ineffektivt. Vad är det som mÃ¥ste bli utdelat och som inte kan skötas pÃ¥ nätet? Nu är jag i och för sig totalt miljöskadad, dels genom det faktum att jag sköter det mesta pÃ¥ nätet pÃ¥ grund av det rent fysiska avstÃ¥ndet till Sverige och dels finns begreppet “brevbärare” inte här i Ghana – mestadels eftersom de inte har gatuadresser och därmed inte heller nÃ¥gonstans att dela ut breven men även för att man sköter alla ärenden i egen hög person. Ska du öppna ett bankkonto sÃ¥ kan du inte ansöka om det och fÃ¥ handlingen hemskickad – du mÃ¥ste personligen gÃ¥ till banken. Hmm… ja, hur sojm helst – brevbärare, jag kan tänka mig att det är en annan femma pÃ¥ landet – där brevbäraren är hej och du med sina brevlÃ¥deägare, men i stan? Njäe…

Godnatt folket!
Lek ond fagott!

Er trudelutt,

Vissel

PS. Som Sam Cooke skulle fortsatt titeln: “…don’t know much biology” – även om det är strofen nÃ¥gra takter senare jag vill Ã¥t: “…but I do know, that I love you, and I know that if you love me too, what a wonderful world this would be“. Och underbar är den, världen, för hon älskar mig med. DS.

Wild things…

Sat February 20, 2010, 18:40

(Since it today is exactly three months left until my birthday, we’ll start today’s update with a new theme – people born on the 20th of May! The first person is dedicated to all of you unredeemed souls out there longing for some good ole’ spanking:  Jane Wiedlin. She’s probably most known for her guitar playing in the band The Go-Go’s, but this quote really is something: “If people want to believe I’m a dominatrix in my spare time, that’s fine with me—I mean, I’m definitely happy to smack people around if that’s what they really want.” Enough said.)

Sällan har jag känt mig sÃ¥ här avlägsen frÃ¥n Sverige som jag gör nu – dels är det själva vädret som gör mig lite perplex; snökaos, klass 2-varningar, inställda tÃ¥g frÃ¥n SJ [eller nej, det är väl inte ovanlighet i och för sig] och melodifestivalen [vad nu den har med vädret att göra]… Men det som pÃ¥ nÃ¥got sätt känns konstigast är nog ändÃ¥ avsaknaden av OS-feber här nere. Sure, de har Kwame-Nkrumah Acheampong som är giftig som en kobra i pisterna [och dessutom är känd för att ha representerat Ghana i de Västafrikanska studentmästerskapen i tennis förra Ã¥ret] men en svala gör ingen sommar och vi har ingen Eurosport här nere. Dessutom – min lilla piece de la resistence – det är i skrivande stund hypersoligt ute och 34 grader varmt i skuggan; bara det gör ju en lika underligt inställd till vintersport som en eskimÃ¥ till kylskÃ¥p. Ja ja, det gÃ¥r över tills jag gifter mig.

I mitt nästa liv vill jag vakna upp som Banksy [fast med skillnaden att jag även i det livet vill vakna upp med min Lady – för ingen kan nÃ¥gonsin önska sig en bättre hälft än henne sÃ¥ om mitt varande som brittisk undergroundkonstnär stÃ¥r och faller med Lady sÃ¥ väljer jag givet Lady – om nu nÃ¥gon undrade och om det nu nÃ¥gonsin skulle komma an pÃ¥ det]. SÃ¥ ni vet. Tänk att göra alla de där konstverken och att sen inte försöka bli känd pÃ¥ det… utan istället fortsätta verka i det dolda, utan att bli upptäckt, utan att bli avslöjad och kanske framförallt – utan att suget blir för stort efter att bli… nÃ¥gon. Imponerande. Jag i mitt nästa liv.

AlltsÃ¥, det här är ju Afrika – vilddjurens kontinent – och följaktligen har jag liksom förväntat mig att hitta lejon, noshörningar, flodhästar, sibiriska tigrar, smilodoner och en och annan T-Rex – men hittills har liksom det vilda i vilddjuren lyst med sin frÃ¥nvaro. Eller ja, djuren ocksÃ¥ för den delen – det närmaste man kommer är de här mördargetterna med utomjordisk överlevnadsinstinkt. Tills jag kom till byggplatsen igÃ¥r…

Nu är det ju förvisso sÃ¥ att ni Jonas Wahlström-wannabe:s där ute inser att den här skorpionen dels är kopplad [bara det är en skön grej] och dels har den blivit av med sin gifttagg och är därmed ungefär lika farlig som en frigolityxa – men ändÃ¥; fatta! En skorpion!

Här ser ni en liten översikt över hur sjukhuset ser ut i dagsläget, framför er har ni receptionsbyggnaden och i vänster del av bilden hÃ¥ller de pÃ¥ att gjuta ett överhängande tak för de dagar dÃ¥ det regnar – sÃ¥ att patienterna ska slippa gÃ¥ i regnet.

Och här är en vy från andra sidan. I bakgrunden ser man onkologibunkern som inte direkt ger några bamseutslag på skönhetsskalan.

Bokeh is the new black! [Eller som vi säger pÃ¥ svenska; kolla in killens skor – snowjoggings! Helt underbart!]

Ska man vara oförskämd sÃ¥ man lika gärna vara det med stil: “Inte en chans, snälla?”

Endast det bästa är gott nog Ã¥t vÃ¥rt sjukhus – sÃ¥ledes är det Rambo 1000 som gäller som vattentank!

Arkiveringssystemet hos vår projektledare, eh, ja, det lämnar ju en del att önska kan man säga.

Jag ger er: Clash of the Titans! Ghanas president John Evans Atta Mills möter Nigerias tillförordnade dito med det störtsköna stekarnamnet Goodluck Jonathan! Om Sverige någonsin inför presidentskapet så vill jag att vår president ska heta Lyckatill Jonatan och ha cowboyhatt! Wohoo!!

Dagens fundering:
Är inte bilder en ganska skön grej egentligen? Precis som video och ljudinspelningar – det är som att man sparar en bit av nuet liksom. Och jag gillar den tanken… att spara nuet. Men samtidigt sÃ¥ kan jag inte lÃ¥ta bli att lÃ¥ta logiken fastna – om man sparar en bit av nuet men inte delar med sig av den till nÃ¥gon – är den dÃ¥ till nÃ¥gon nytta? Eller har den biten av nuet ett egenvärde för den människan som, för tillfället, tycker sig kunna just uppleva den biten av nuet? Det är lite som tanken att ett träd som faller i skogen utan att nÃ¥gon är där för att höra det – lÃ¥ter det ändÃ¥? Och ett foto som inte fÃ¥r se, har det dÃ¥ nÃ¥gon funktion? PÃ¥ bara nÃ¥gra mÃ¥nader har jag samlat pÃ¥ mig typ 30 GB med fotografier här pÃ¥ min dator som… ja, bara ligger där. SÃ¥ jag har insett att jag, i min värld, mÃ¥ste visa er fotona för att jag inte ska gÃ¥ miste om deras funktion…

Längre än sÃ¥ kommer vi nog inte idag – pÃ¥ Ã¥terläsande en annan dag mina vänner! Ut och gör snöänglar nu medan ni tänker pÃ¥ att jag sitter nere vid poolen pÃ¥ Golden Tulip och lyssnar pÃ¥ lite sköna karibiska toner och dricker kall Star – okej? Okej!

Vi avslutar med tre gamla sköningar till klipp:

Tidernas bästa Kalle-citat: “Gaaaah!!! Kiss i hjärnaaaaaan!!”

Och sÃ¥ var det dags för dagens övertramp; stick i stäv med mitt numera totalt inetsade mantra “happy wife, happy life!” kommer sÃ¥ Kellog’s in och förstör…

Sist men inte minst, när jag ändÃ¥ är inne pÃ¥ politiskt inkorrekta tassemarker, sÃ¥ mÃ¥ste jag frÃ¥ga er läsare: Tycker ni verkligen att det här ser ut att vara en reklam för läppstift [i synnerhet om man tittar pÃ¥ nedre delen av planschen] – eller har ni, som jag, en nÃ¥got… eh, rund fantasi ibland?

Er bättre,

Hälft

On the road again…

Wed February 17, 2010, 22:37

(Yesterday I was up at the Ghana Atomic Energy Commission to pick up our import certificate. But when we [I went there with Korkor, who acted driver] got to the gates they were closed – which they usually aren’t. We had to state our business and our car was searched. Ok, fine. When we got to the next gate [as if one wasn’t enough] we once again had to state the nature of our business and upon that I asked “Why are there changes being made?” and got the very african answer: “There has been some changes, in the meaning that things are changing. Which means that changes are being made.” The guard smiled at me and then whispered: “We’ve got a new boss.” And ok, they were a bit slack before, but it’s the Atomic Energy Commission – not Pentagon!)

Ich bin wieder da meine Damen und Herren! Hat jemand mich vermisst? Und kann ich leihen ein Handtuch, um das Blut aufwischen bitte? Japp! Det är korrekt – jag är tillbaka, antagligen saknad till döds av hälften av min läsarkrets och kan dessutom säga “skulle jag kunna fÃ¥ lÃ¥na en handduk att torka upp blodet med, tack?” pÃ¥ tyska! Nu kör vi!

Dagens idol är för övrigt Barry Humphries. Han arbetar väl mest under radarn som sig själv men har haft en helt hejdundrande framgÃ¥ng som Dame Edna. Hur som helst – lirarn är frÃ¥n Australien och sa det här om att bo i Australien:

“To live in Australia permanently is rather like going to a party and dancing all night with one’s mother.“

Det kallar jag självironi! Och dessutom skulle jag vilja säga att bo i Afrika är som att gå på fest och dra igång bastun för att dansa i. Ungefär.

Men men – lÃ¥ng historia kort; jag är tillbaka i Ghana. Den här gÃ¥ngen för max 45 dagar pÃ¥ grund av att ärthjärne-jag:et kröp fram i mig i passkontrollen och jag försökte övertala dem att jag skulle hit pÃ¥ en affärsresa i 60 dagar utan att arbeta. Alls. Inte ens som den affärsman jag utgav mig för att vara. Eh… hur jag nu tänkte där. Jag fick 45 dagar mot att jag gav passkontrollanten motsvarande arton kronor. Dyrt ska det vara! Hur som helst – samma gamla vanliga drill gäller; kommentera, hÃ¥ll mig uppdaterad om era liv och sukta er polkarandiga efter mina bilder frÃ¥n värmen [för jag längtar dÃ¥ som en tok tillbaka till Svea rike och min Lady]! Okej? DÃ¥ börjar vi!

Om ni jämför [I, II] sÃ¥ ser ni att bygget gÃ¥r framÃ¥t med väldigt stora myrsteg. Förresten – jag och Lady har helt inofficiellt nominerat den hitre byggnaden till priset för Världens Fulaste Byggnad, är ni med pÃ¥ det?

I fall där taket bestÃ¥r av 200 cm betong kan man mycket troligt behöva ett par hundra stöttepelare medan betongen torkar [ja, jag vet att det heter “brinner” men det känns helt fel att säga att nÃ¥got som bestÃ¥r av typ sten och vatten brinner].

Kanske inte något högvilt vad det gäller nyhetsvärde direkt men jag var mest fascinerad av ljuset i det bakomliggande rummet.

Receptionsbyggnaden börjar även den ta form och katedralkänslan är majestätisk…

Jag fortsätter följetongen “Stilstudie pÃ¥ det afrikanska sättet att jobba“, nu del III [del I och II]. Men det är väl lite det där med orsak och verkan – fast med en twist; orsaken till att han är trött kunde han antagligen inte bry sig mindre om – men verkan är att han lägger sig för att sova. PÃ¥ dagtid. PÃ¥ jobbet. Weltklasse!

Lilleplutt-PO ger er referensen som säger att byggnaden är ganska stor; ungefär som fyra stycken normalstora svenskar. I höjd. Och ja just det! Det är ett envåningshus.

Om det nu skulle finnas några industrispioner här i faggorna så ger jag er en bjudning här!

För övrigt är det svÃ¥rt för mig att kunna binda samman de bÃ¥da världarna Ghana och Sverige. Det känns pÃ¥ nÃ¥got sätt att det enda som förbinder dem är jag [vilket är dikt och förbannad lögn – i synnerhet dÃ¥ det i allra högsta grad finns en förbindelse i form av Sweden Ghana Medical Centre]… men det är sÃ¥ det känns. Det känns helt vanvettigt avlägset att se sÃ¥na här bilder:

Istapp ovanför entrén till kontoret pÃ¥ Kungsholmen… ay caramba!

Magisk dag med familjen då det blev till att promenera på Djurgården.

Först brunch pÃ¥ Strand Hotell LÄNK [rekommenderas – men se till att boka bord!], sen promenad längs med Strandvägen följt av en minirunda pÃ¥ DjurgÃ¥rden.

Innan det bar av hemÃ¥t igen ackompanjerade av eftermiddagssolens sista strÃ¥lar…

Eller Götgatan by night. Det finns liksom inte här nere.

Men sÃ¥ är det ju sÃ¥ – det är inte prylarna som gör mannen; det är kvinnan. Utan min fästmö, Lady, känner jag mig halv – nej, rättelse – jag ÄR halv. Och i skrivande stund befinner hon sig ljusÃ¥r ifrÃ¥n mig bÃ¥de fysiskt och rent bildligt talat [okej, ljusÃ¥r är att överdriva, det fÃ¥r jag väl erkänna men ni fattar tanken] – hon är i Ã…re och jag i Afrika. Tjena liksom. Men vi har ett nytt talesätt; “det gÃ¥r över tills vi gifter oss!” – och det stämmer! Det gör det!

Dagens fundering:
Finns det attribut som definierar en människa eller är det den enskilda människan som definierar sina attribut? Eller sÃ¥ här – jag skulle vilja tycka om whisky enbart för att jag tycker att det är nÃ¥got som känns… eh, hm… manligt? Kanske maskulint är ett bättre ord. Hur som helst – skulle det förändra nÃ¥got överhuvudtaget vad det gäller vilken uppfattning folk har om mig? Eller är det jag som skapar attributen snarare än tvärtom? För övrigt vill jag ocksÃ¥ prata som James Earl Jones och ha skägg som Chuck Norris. SÃ¥ vi skiter i det här va? Jag är jag och det räcker – folk avundas mig ändÃ¥!

Dessa underbara gamla reklamer! Att inte ens föräldrar gjorde slag i saken och köpte upp ett lager till sin framtida son – fatta att glida in pÃ¥ Café Opera i den här utstyrseln! Det hade ju fullkomligt regnat “best dressed“-awards över en…! Väl?

Nåja, över och ut från Accra! Imorgon är det torsdag, sen fredag och efter det helg, strandhäng och utflykter. Hur ser er vecka ut?

Er tryckknapp,

On

PS. Dagens första, största, enda och mest kärlekssentimentala shoutout gÃ¥r oavkortat till FjällgÃ¥rden i Ã…re där min Lady kamperar – IMUAPPGNILU! Javisst! DS.

Waste of space…

Thu January 28, 2010, 16:47

(Today’s sköning is Casey Weldon. He was a moderately successful quarterback for various teams, but the reason to why he is a sköning is his total lack of  knowledge about the surrounding world. Or what else can you call his question on being told he’d be seated next to Ringo Starr: “Who is she?” Sköning, as simple as that.)

I detta nu sitter jag pÃ¥ planet mellan Peking och Amsterdam och filosoferar – hur kommer det sig förresten egentligen att man alltid tänker sÃ¥ bra när man reser? Är det att tiden inte riktigt spelar roll eller är det just själva resandet? Jag vet inte. Hur som helst – framför mig sitter tvÃ¥ mammor med sina treÃ¥ringar till monster och sätter mina lätt stoiska och varmt barnälskande nerver pÃ¥ hÃ¥rda prov… Det verkar helt enkelt vara sÃ¥ att kineserna vet vad hänsyn är lika lite som att de har en aning om vad kvalitet är – barnen har hittills hoppat pÃ¥ mina fötter, försökt klättra upp i mitt knä och haft en liten tävling i vem som skriker högst – allt till mammornas uppmuntrande leenden och blickar gentemot mig à la “han är ju bara ett barn, visst är han gullig?“. Nej. Det är han inte. Han är en belsebub i minityr. Och ja just det! Den ena bastarden till vettvilling försökte även öppna nödutgÃ¥ngen[!!], men dÃ¥ fick till och med hans ignoranta mamma nog och sa till honom att “nej, även om du är min ögonsten och med de kinesiska traditionerna troligtvis även det enda barn vi nÃ¥gonsin kommer skaffa, sÃ¥ är det helt enkelt inte okej att försöka öppna nödutgÃ¥ngen när man befinner sig 10 800 meter ovanför Uralbergen“. Puh!

Och sÃ¥ nu är det dÃ¥ närapÃ¥ en vecka senare och mönstret upprepar sig; när jag är i hemmets lugna vrÃ¥ med allt vad som hör därtill [viktigast är ändÃ¥ Lady] sÃ¥ tar det emot att sätta sig ner och blogga. Jag har inte riktigt kommit underfund med om det är för att jag är sÃ¥ bekväm med livet just nu att det helt enkelt inte finns tid över eller om det är för att det ändÃ¥ inte händer sÃ¥ mycket. Jag vet inte. Hur som helst – Sverigebaserad blir jag i nÃ¥gon vecka till innan det är dags för äventyr i Afrika igen.

Dagens fundering:
Vad är egentligen grejen med tidsoptimister? Har de svÃ¥rare att förstÃ¥ hur lÃ¥ng en minut är eller gÃ¥r deras biologiska klocka lÃ¥ngsammare [alltsÃ¥ inte den som bestämmer när man vill skaffa barn utan den som bestämmer att man börjar känna sig stressad över att det bara är tio minuter kvar tills tunnelbanan gÃ¥r]? Är det kanske rentav sÃ¥ att tidsoptimister lever längre än oss vanliga dödliga? Jag själv befinner mig i den totalt motsatta delen av skalan – jag planerar hellre att vara pÃ¥ flygplatsen tre timmar innan avfärd än att jag ska vara där fem minuter innan gaten stänger. Men gÃ¥r jag miste om liv dÃ¥? Eller räknas varje sekund i livet, oavsett hur man spenderar den?

Förresten sÃ¥ har jag en till film om jymden – den här gÃ¥ngen fÃ¥r man ännu mer känsla för hur jävla stor rymden egentligen är. [Den förra hittar ni här förresten.]

Sen tar vi d̴ dagens bildsk̦rd Рlite blandad kompott fr̴n mina sista dagar i Kina.

AlltsÃ¥, den där grejen med förklarande text pÃ¥ axlarna för matematiska kurvor, det är ju en bra idé i teorin, men om sen praktiken halkar lite efter sÃ¥ blir det liksom pannkaka ändÃ¥… Ã… andra sidan – man ser ju tydligt att det handlar om ampere och mikrodito, sÃ¥ varför klaga? [Eh…]

Dagens tävling: Vad stÃ¥r det? Varje morgon pÃ¥ hotellet sÃ¥ hängde det en tidning pÃ¥ dörren, China Daily, som har en liten sektion som heter “improve your chinese” – vilket jag försökte göra. Problemet var väl bara det att fraserna som lärdes ut var nÃ¥gra ljusÃ¥r frÃ¥n mainstreamfÃ¥llans “hej, hur mÃ¥r du?“, “hur mycket kostar den?” och “ursäkta, rÃ¥kar ni veta var närmaste bastuklubb ligger?” [okej, den sista kanske inte direkt är turistlingo i dess renaste form men ändÃ¥ – man vet aldrig] och istället tangerade aldrig-nÃ¥gonsin-gränsen för hur ofta man kommer uttala dem – eller vad sägs om “regressionen inom spannmÃ¥lsodling till trots sÃ¥ utökar jordbruksdepartementet antalet anställda” och “andelen inrikesresenärer till och frÃ¥n Peking minskade med fyra procentenheter under fjärde kvartilen“? Hur som helst – tecknen är tagna därifrÃ¥n och kan översättas till ett ord. Nu kör vi! Gissa pÃ¥!

När man har mycket tid över, typ som när man håller på att kalibrera en linjäraccelerator, så kan man ta ganska coola bilder med laserstrålarna som är installerade i rummet. Här lyser de genom en vattentank.

Och pÃ¥ baksidan av varje linjäraccelerator finns det ju som bekant en hel del relän…

…och sÃ¥ nÃ¥gra sladdar, snyggt uppmärkta och redigt dragna i kabelrännor [eller hur var det nu?].

Laser var det ja, här har ni min hand som antikrist…

…eller mitt finger som lasersvärd.

Slutligen, här har vi Kina i ett nötskal – ibland försöker de men nÃ¥r inte riktigt ända fram: Om det skulle te sig sÃ¥ att Peking drabbas av en jordbävning samtidigt som huset börjar brinna – dÃ¥ ska du inte ta hissen. Är det bara en liten eldsvÃ¥da sÃ¥ är det lugnt, Ã¥k hiss du – eller om det är nÃ¥got sÃ¥ banalt som en jordbävning. Men bÃ¥da samtidigt? Ta trapporna! För övrigt fanns det en skylt i hissen pÃ¥ hotellet [som jag glömde att ta kort pÃ¥] där det stod att man inte skulle Ã¥ka hissen om den brann. Ã…h fan!

Och bara för att beta av min bildbank lite så dänger jag in några gamla reklamklipp igen:

Jag har nån slags hangup på slacks, jag erkänner. Men de här brallorna är ju helt magiska! Kolla fickan! För att inte tala om accessoarerna!! Jackan! Min idollista blir bara längre och längre!

AlltsÃ¥, jag säger det igen – jag är emot rökning. EMOT. Men samtidigt är jag pinsamt svag för reklam som är sÃ¥ töntig att den blir storartad i all sin töntighet – som den här; kolla pÃ¥ beskrivningen av kille #6 – “unidentified flying object“. Humor!

Även här gäller min totala aversion gentemot föremÃ¥let för reklamen – men när man gör reklam för Dino [se här och här] sÃ¥ kan jag inte stÃ¥ emot!

Har vi inte alla önskat oss en handmålad Keith Emerson?! En sann rockikon liksom! Skalenlig i 1:9! Stort!

Ja, det var allt för den här gången. På återseende!

Er ballerina,

Singoalla

Long time, no see…

Tue January 19, 2010, 15:08

(If you read this and swedish is your mother tongue: It’s your lucky day! This update is long, filled with pictures, funny quotes and stories from my time here in China. If you read this and you don’t know any swedish at all: Take this opportunity to study the swedish language and enjoy the fact that I write these small beginning words in english.)

Nu börjar sÃ¥ min Kina-vistelse lida mot sitt slut. För att försöka sammanfatta det kan jag bara säga att kineserna är ena riktigt rÃ¥barkade vettvillingar till att vara mÃ¥nga. Säga vad man vill om att man lär sig i skolan att de är över en miljard till antalet, men det är först när man kommer hit som man inser hur mÃ¥nga de är – de är verkligen en miljard. Jag drar till med en twistad variant av Sven Jerring: “Kineser kineser, överallt kineser!” Jag menar, Arlanda, som är en flygplats som är ganska okej och hyfsat stor, har dryga femton miljoner resenärer per Ã¥r. Pekings flygplats har 60 miljoner. Shanghais ena flygplats 50 miljoner. Den andra 40 miljoner. Totalt sett ligger antalet flygpassagerare per Ã¥r pÃ¥ runt en halv miljard i Kina. Tjena liksom.

Det andra jag tycker är lite underligt är att de inte använder kryddor – eller fel, de använder inte de kryddor man är van vid frÃ¥n Sverige [eller Ghana för den delen]. Vanligtvis [läs: i maten man fÃ¥r här pÃ¥ fabriken där utbildningen hÃ¥lls] bestÃ¥r lunchen av ris [vilket har kommit att bli en växande andel av mängden mat] och sen olika… eh, ja, kinesiska grytor. Och de saknar smak. Eller alla smakar likadant. Men när de däremot använder kryddor – dÃ¥ jävlar ska det kryddas! Schezuanpepparn kan fullkomligen osa frÃ¥n maträtten och om man nu mot allt vett och sans skulle fÃ¥ för sig att äta sÃ¥ är det sorgligen sÃ¥ att det kommer vara den sista smaken ens förtvivlade smaklökar har förmÃ¥gan att känna pÃ¥ ett par dagar… SÃ¥ när jag kommer hem [eller bort – vad är hem egentligen? jag har börjat köra med definitionen att hem är där Lady är sÃ¥ jag kommer de facto hem, även om Ghana är där jag bor… eh, kommer bo] vill jag känna smaker. Tänk er potatismos utan muskot, tänk er köttbullar utan lingonsylt eller kräftor utan dill – det funkar inte. Som min brorsa brukar säga: “Jag jobbar inte sÃ¥.”

Men ändÃ¥ – nu kör vi bilder; det är över en vecka sen förra uppdateringen och det är inte meningen att hÃ¥lla er pÃ¥ sträckbänken men hamsterhjulet snurrar pÃ¥ ganska friskt här [för övrigt är min favoritanalogi just den att “hjulet snurrar men hamstern är död“, apropÃ¥ sinnesslöa kretiner, var nu det kom ifrÃ¥n?] sÃ¥ tiden som ges är nÃ¥got knapphändig. Och sedan Lady anlände i fredags sÃ¥ delas tiden ganska jämnt mellan att vara dunderförkyld à la alla förkylningars pater familias och att bara glida runt sÃ¥ där turturduv:skt som man bara kan göra när man är nyförlovade och incheckade pÃ¥ ett femstjärnigt lyxhotell i Peking. So without further ado – I give you:

Det sköna i hela den här situationen är att jag en gÃ¥ng i tiden klart och tydligt deklarerade att jag inte tyckte om elektroteknik, och sedemera började läsa sprÃ¥kvetenskap. Vad gör jag idag? Jo, jag sitter och läser kopplingsscheman gällande linjäracceleratorer. Det, mina damer och herrar, det är ironi. [I bakgrunden min nya Parker-penna, ingraverad med namn och givetvis den bästa julklappen förra Ã¥ret – frÃ¥n Lady.]

I fredags var det solförmörkelse här i Peking. Utsikten från vårt klassrum bort mot bergen i fjärran blev med ens en smula mer dramatisk.

Sen pÃ¥ fredag kväll var det looove in the air – Lady har kommit hit till Peking för en liten minisemester och tillsammans gjorde vi vÃ¥rt bästa för att utforska hotellet. Här ser ni skaldjursbuffén som gick loss pÃ¥ hutlösa 149 kronor per person. Hade man sen lagt till en tjuga sÃ¥ hade man fÃ¥tt fri öl och vin resten av kvällen… Och ja, jag vet – priserna är lite att ta i, men det är ändÃ¥ ett femstjärnigt hotell sÃ¥ nere pÃ¥ stan är det inte lika farligt. [Ironi – en underskattad konstform.]

Lördagar är sightseeingdagar. Himmelska fridens torg, check! [Förresten är det grymt stort – nästan onödigt stort liksom. Och sÃ¥ har de metalldetektorer när man ska in pÃ¥ torget, men bara för väskor – inte för personer. Som om man vore dum nog att smuggla sin Kalashnikov i väskan och inte innanför jackan.]

Åt andra hållet hade solen precis [nåja] gått upp och med lite sepiaeffekter är vi genast tillbaka i en svunnen tid.

Förbjudna staden – även den helt groteskt stor. Uppskattningsvis [och jag undanber mig för rättelser frÃ¥n eventuella wikipedia-autister som kan rabbla FASS pÃ¥ löpande band] en gÃ¥nger en kilometer.

Vi skaffade oss automatiska guider pÃ¥ svenska[!] – det lät ungefär som att en kines satt med ett lexikon framför sig och läste orden för första gÃ¥ngen. Men icke desto mindre, Förbjudna staden är förjävla häftig.

Stilstudie av kinesiska djur. Och så en kinesisk sol då.

…eller sÃ¥ tar vi det frÃ¥n en annan vinkel!

Överallt var det imponerande byggnader, rum och prylar. Just det här har jag ingen riktig koll pÃ¥ vad det var men en gissning är att det handlar om en tron. Typ. Konsultation med Lady har gett att det här var salen där Kejsaren höll sin audiens. Det lÃ¥ter rätt läckert – audiens. Jag vill ocksÃ¥ hÃ¥lla audiens. Typ “dÃ¥ bokar vi audiens pÃ¥ mitt kontor imorgon klockan tvÃ¥. Välkommen!”

Vacker – det är nog det närmaste jag kan komma att beskriva den förbjudna staden. Vacker. Men för att komma dit är jag tvungen att tänka bort människorna [som faktiskt är överallt], staden i sig, utan turister, vakter och skolklasser, är verkligen vacker. ApropÃ¥ skolklasser förresten sÃ¥ är jag ett hett villebrÃ¥d här i Asien – i förbjudna staden blev jag ombedd att vara med pÃ¥ fotografier inte mindre än tre gÃ¥nger, varav en var med en hel skolklass med kinesiska barn. De ville ha med bÃ¥de mig och Lady – sÃ¥ nÃ¥nstans i Kina finns det ett gäng med digitalkameror i vilka det finns ett par riktigt sköna bilder pÃ¥ mig och Lady. Och 100 barn.

Vi fortsätter följetongen min kompis ödlan, eller som i det här fallet – draken, del III. [Del I och II.]

Som sagt, lååååång mur runt staden.

PÃ¥ andra sidan [vi gick rakt igenom staden] möts man av den här synen…

…som sedan utvecklas till en magnifik park.

Söndagar är kinesiska-muren-dagar som ni alla vet och därför bar det av till densamma direkt pÃ¥ söndag förmiddag. Här ser ni en skylt där det stÃ¥r [pÃ¥ kinesiska givetvis] att “1999-11-06 fyllde Lars Ericsson [även känd som “Pappan”] 50 Ã¥r.” Bland annat. Det är en hel hyllningsskylt till min pappa. PÃ¥ kinesiska. Tror jag.

Som sagt – var var vi? 1890?

Utsikt från muren. Mot muren.

Referensbild, tänk på den här senare.

Bildbevis – VI. VAR. DÄR. [OCH. JA. JAG. HAR. EN. REFLEX. PÃ…. MIN. JACKA.]

NärÃ¥, sÃ¥ att eh… har du en hjärnsjukdom sÃ¥ ska du bara bestiga muren efter din egna förmÃ¥ga. [Till skillnad frÃ¥n om du inte har det – dÃ¥ du lätt kan klättra efter nÃ¥gon annans förmÃ¥ga…]

Utsikten var, smogen till trots, helt enastående.

Välkommen upp! Ganska läskigt ändÃ¥ att tänka sig att den här muren byggdes för hundratals Ã¥r sen – och att vi [människan] sedan dess inte liksom överträffat den… Var det dÃ¥tidens kejsare som led av svÃ¥rartad megalomani eller är det dagens miljardärer som är för försiktiga i sina visioner?

Referensbild II, fortsätt tänka på dessa två.

Väl uppe tog vi en paus. Jag eh… jag vilade. [Till mitt försvar ska jag Ã¥beropa min förkylning, remember?]

Medan vissa andra eh… tog kort. PÃ¥ sig själva.

Oavsett hur högt upp man kom så hittade man alltid en annan högsta punkt. Längre fram.

Men tillslut sÃ¥… och här kommer sista bilden gällande referenserna – vi klättrade ganska högt upp. Och i det där templet [som jag tror att det är] har man en ganska sÃ¥ nice utsikt.

Under en av pauserna på vägen ner så fyrade Lady av ett sånt där leende som gör att jag bara än en gång blir alldeles knäsvag och tycker att livet är förjävla fint som gjort att vi är kära i varandra.

Och kär och ganska nöjd efter att ha besegrat Pekings variant av Mount Everest så satt jag där och tog igen mig.

Och det var sÃ¥ sant – kineserna är väldigt medvetna om det här med kvantfysik – att man kan vara pÃ¥ flera ställen samtidigt…

Samtidigt som solen började dala begav vi oss sÃ¥ tillbaka till hotellet – först tänkte vi ta en omväg om Sommarpalatset men när sÃ¥ bÃ¥da taxichaufförerna skulle ha betalt för att den ena skulle göra omvägen sÃ¥ tänkte vi om. Väl tillbaka pÃ¥ hotellet blev det tupplur följt av middag. Bra val.

PÃ¥ fredag bär det av hemÃ¥t till Sverige för en del möten, ompackning och förhoppningsvis nÃ¥gra bägare pÃ¥ JB. Kanske rentav lite hej&kram med de nära och kära innan resan gÃ¥r vidare ner mot det lilla landet i det stora Afrika nÃ¥n gÃ¥ng i början pÃ¥ februari. Tiden här i Kina har varit extremt lärorik [jag och mina linjäracceleratorer är som ler och lÃ¥nghalm numera], hyfsat fattig pÃ¥ smak och fylld av den där känslan att jag önskar att jag hade kunnat kinesiska. För nÃ¥nstans sÃ¥ har jag fattat hur det är att vara annorlunda – här i Kina är jag just det, annorlunda. Inte speciell, utan som Britney Spears, annorlunda [referens som fÃ¥ förstÃ¥r – men lÃ¥t gÃ¥]. Jag önskar att när folk stirrar pÃ¥ mig sÃ¥ skulle jag kunna säga till dem pÃ¥ sÃ¥där riktigt inbiten kinesiska att “ja, jag är lÃ¥ng och ja, jag ser annorlunda än en miljard av dina landsmän – men för den sakens skull är jag inget ufo“. SÃ¥ om det är nÃ¥gon av er läsare som har grundmurade kunskaper inom mandarin sÃ¥ hojta till!

Dagens fundering:
Varför är inte teckensprÃ¥k internationellt egentligen? Eller ja, svaret är väl ungefär lika givet som anledningen till att sprÃ¥k överhuvudtaget inte är internationellt – det är för mÃ¥nga kockar. [Och det är ju ganska naivt att tro att teckensprÃ¥ket skulle skapats sÃ¥ mycket senare än det talade att man dels hade koll pÃ¥ hela världen och dels kunde kraftsamla nog för att göra en gemensam ansträngning mot ett enda världssprÃ¥k.] Hur som helst har vi kommit fram till [learning by doing] att det inte är helt lätt att göra sig förstÃ¥dd ens med svennebanan-teckensprÃ¥k här i Asiens hjärta. Man behöver veta hur man tecknar antal [jo tjena att det gÃ¥r att hÃ¥lla upp ett antal fingrar – här mÃ¥ste man hÃ¥lla upp fingrarna pÃ¥ rätt sätt för att de ska förstÃ¥], hur man tecknar Ã¥t vilket hÃ¥ll man ska gÃ¥ och kanske viktigast av allt – hur man gör ett tecken för att en taxi ska stanna. Men vi lär oss. Tills pÃ¥ fredag. [Eller torsdag för Lady som beger sig hemÃ¥t en dag innan undertecknad.]

Det var allt för den här gÃ¥ngen – nästa gÃ¥ng är sannolikheten stor att det är pÃ¥ svensk mark jag befinner mig igen. SÃ¥ dÃ¥ ses vi!

Er ryttare,

Mango